Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Läsarbrev om svenskt försvar och förnyad islam.

Hellre gröna gubbar än Natosoldater?
På Sveriges nationaldag skriver två S-kvinnor från Österlen, Ingalill Bjartén och Madeleine Göranson, på Aktuella frågor (6/6) att de inte vill ha försvarsövningar i Skåne.
De kallar övningarna gigantiska krigslekar, och hävdar att upprustning av Sveriges försvar bidrar till att missgynna fredlig utveckling. Men de båda skånska socialdemokraterna lägger inte fram något resonemang, som på ett trovärdigt sätt kan visa att Sveriges försvarspolitik hotar fred och säkerhet. Däremot pekar damerna på en FN-rapport, som visar ett trist samband mellan rustning och civil utveckling i u-länder.
S-kvinnornas argument sveper över olika aspekter, som är svåra att sammanbinda i en seriös diskussion kring försvar och säkerhet. Det är egentligen inte förvånande när de båda s- märkta skribenterna påstår att upprustning handlar om en patriarkalisk militarism vars kostnader tillåts gå före andra mänskliga behov även i Sverige. Deras partikollega, därtill landets finansminister, har ju offentligt likställt Sveriges behov av försvarspengar med de val en privatperson måste göra mellan olika sorters lördagsgodis. Så talar människor som inte förstått, att utan ett fritt och suveränt Sverige, så blir det irrelevant att tala om samhällets många viktiga behov.
Bjartén och Göransson har en illvillig ton i sin beskrivning av Försvarsmakten, vars fordon ger "utsläpp" på vägarna, och plast och bly spys ut naturen. Försvaret beskrivs som en djurplågare när Gripen tillåts flyga över den svenska vilda faunan. Att inte redovisa hur Försvarsmakten arbetar med att minska miljökonsekvenser ingår naturligtvis i skribenternas retorik. En retorik vars torftighet blir sorgligt tydlig, när Bjartén och Göransson undanber sig soldater på övningsfältet Ravlunda, som ligger nära kyrkogården där S-kvinnornas tidigare ordförande Inga Thorsson är begravd.
Övningen Baltops i Östersjön, beskriver skribenterna helt felaktigt som ett Natoprojekt där det kanske ingår kärnvapen, vilket skulle vara skäl att förbjuda kärnvapen på svensk mark. Har det någon gång varit tillåtet med kärnvapen på svensk mark?
Den sortens argument som Bjartén och Göransson framför, lider ständigt av följande obesvarade motfrågor:
• Hur vill ni stoppa den ryska regimens militära uppladdning, och upprepade hot om ingrepp i grannländernas suveränitet?
• Hur vill ni stoppa de fientligt sinnade ryska cyberaktiviteterna, som riktas mot Sveriges samhällsfunktioner?
• Om det trots ett kraftfullt fredsarbete, ändå en dag skulle dimpa ner gröna gubbar från skyn, välkomnar ni S-kvinnor hellre dem, än soldater från ett Natoland?
• Om en främling tränger in i era hem och hotar era familjer till livet, på vilka sätt är ni kvinnor då beredda att skydda era kära?
Bo Karlberg
Muslimskt förbund och värderingar.
Nyligen fann vi i brevlådan information från Ahmadiyya Muslimska Samfundet:
I ett föredrag i Kanada i oktober framhöll hans helighet Mirza Masroor Ahmad att västvärldens agerande i FN samt den omfattande vapenhandeln gör världen som helhet osäker. Som exempel anför han angreppet på Irak, som i efterhand erkänns som ett misstag av väst och USA. Hans helighet summerar att dessa orättvisor har krossat grunden för fred i världen och har gjort det möjligt för terroristgrupper som IS att slå rot och växa. De ständiga krigen i Mellanöstern går den vise mannen inte in på, och det mångåriga kriget i Syrien omnämns överhuvudtaget inte.
I ett tillägg presenteras ett uppslag där det islamiska förbundet redovisar sina nio viktigaste politiska ideal och mål. De är uppseendeväckande och framstår inte bara som nya utan påvisar också målinriktningar som enbart känns igen från våra världsdelar i väst, Europa och USA.
Förbundets religion förordar plötsligt ”tron på jämlikhet, utbildning och självbestämmande av kvinnor, omfattar allomfattande deklaration om mänskliga rättigheter, förespråkar religions-, samvets- och yttrandefrihet, förespråkar separationen av religion från stat samt tror på lojalitet till landet som man vistas i”.
Uppräkningen fortsätter med ytterligare fina mål för samfundet. För de flesta är den här utsagan tveklöst välkommen, men sannolikt har muslimer i Sverige knappast hört talas om sådana initiativ i sina moskéer. Men de ska vara kända för muslimer i Malmö, Göteborg och Stockholm.
Lasse Henriksson
Gå till toppen