Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ledare: Moderaterna måste bli lagkapten igen.

Ulf Kristersson (M) har ett val att göra.Bild: Naina Hel n Jåma/TT
När Almedalsveckan drar igång i morgon kommer mycket ljus att falla på Liberalernas nya partiledare Nyamko Sabuni. Men frågan är om inte måndagens tal av Ulf Kristersson (M) borde vara mer intressant för den som vill veta vilken väg svensk politik kommer att ta framöver. Inte minst närmare nästa val, när 73-punktsöverenskommelsen hänger löst.
Allt sedan alliansens starke man Fredrik Reinfeldt (M) lämnade politiken efter valförlusten 2014 har Moderaterna kämpat med att försöka hitta sin roll. Inte bara i sakpolitiken utan också i samarbetet med de tidigare bundsförvanterna.
Reinfeldt lämnade ett parti med stöd från nästan var fjärde väljare, vilket i höstens val hade minskat till inte ens var femte. Trots de senaste årens omläggning av politiken i en mer konservativ inriktning – Moderaterna classic, som Carl Bildt (M) kallade det – lyfter inte Ulf Kristerssons parti.
Under tiden har de andra partierna i den forna alliansen flyttat fram - och bak - sina positioner.
Centerpartiet har lyckats locka moderater – ofta unga kvinnor – som är missnöjda med M:s positionsförflyttning i framför allt migrationsfrågorna, och ökade sitt stöd i valet i höstas. De senaste opinionsmätningarna visar att den riktningen fortsätter.
Från att i förra valet balansera på riksdagsspärren har Kristdemokraterna kämpat sig till siffror på en betryggande nivå, även om väljarflykten under försommaren ställer till det för partistrategerna.
Värre är det för Liberalerna, som i den senaste mätningen från Aftonbladet/Inizio (27/6) är hälften så stora som det forna småpartiet KD. Med Nyamko Sabuni på plats riskerar även de att dras in i slagsmålet om de väljare som i dag pendlar mellan de tre högeroppositionspartierna M, KD och SD.
När Centerpartiet och Liberalerna i början av året valde att släppa igenom Stefan Löfven (S) som statsminister, i utbyte mot en rad liberala reformer, utbröt ett bråk om vem som egentligen brutit upp alliansen.
De partier som stod fast vid det forna löftet om att inte samarbeta med SD? Eller de partier som ville bilda en borgerlig regering på nåder av samma parti?
Frågan som borde ha ställts är i stället varför alliansen inte längre lockade. Förklaringen ligger hos Moderaterna.
Om sportmetaforer ursäktas denna dag när Sverige spelar kvartsfinal i VM: att allianssamarbetet över huvud taget kunde komma till stånd efter åratal av borgerlig splittring berodde på att M var villigt att axla rollen som spelfördelare och lagkapten. De hade koll på försvaret, men också offensiven. Tillät individuella skillnader, men med huvudfokus på laget.
Efter valet 2014 släppte Moderaterna det ansvaret. I besvikelsen över valförlusten riktades blicken i stället från alliansvännerna och mot den moderata väljarströmmen till Sverigedemokraterna. Det beslutet har kostat.
När Ulf Kristersson äntrar Almedalsscenen på måndag har han ett val att göra. Bekräfta den av Jimmie Åkesson (SD) så omhuldade tanken om ett nytt konservativt block. Eller presentera ett så pass lockande alternativ för sina forna allianskollegor att samarbetet med S och MP framstår som ett nedköp.
Är en alliansregering fortfarande Kristerssons mål? Då är det dags att ta på lagkaptensbindeln igen.
Gå till toppen