Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Elina Pahnke: Nej till rökförbudet – sluta låtsas att det handlar om folkhälsan

Elina Pahnke tar en sorgecigarett för den repressiva samtiden.

Den första juli träder rökförbudet i kraft. Då kommer det bland annat bli förbjudet att röka på uteserveringar.Bild: Magnus Andersson/TT
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Idag kommer ni att se mig på stan, rökmaskin, åskmoln. Jag röker knappt längre, eller jo, helger och vissa kvällar, fest, sommar. Men idag ska jag sörjecigga, jag ska röka något så förbannat. Jag är förbannad, över att födas in i en tid som så lättvindigt presenterar repressiva förslag under folkhälsoförevändningar. Det är skitsnack! Tro inte att politiker inför ett rökförbud för att de är intresserade av folkhälsan. Passiv rökning, tillrättavisar någon. Trots att forskningen om den skadliga passiva rökningen syftar på människor som delar sitt liv och sitt hem och alla rökpauser med rökare. Inte om rättshaverister som någon enstaka gång placerat sig bredvid en rökare på krogen.
Det hade varit lätt att vifta bort rökförbudet på uteserveringar som gammal vanlig sossighet, som statens intrång i privatlivet. Men det är också att missförstå vår tid och vilka som uppfostrar oss. Det är förbudstider. Repressalier presenteras som lösningar och inte begränsningar. Strukturella problem ska lösas med fängslandet av individer – tänk utropen om högre straff. Motståndet mot den egna kassa livssituationen ska begränsas med förbud – tänk inskränkningen av strejkrätten. Och nu ska förbuden också inkorporeras som mellanmänskliga pekpinnar.
Jag älskar att sitta på uteserveringar och röka. Det är en inramning av ögonblick. Ändå är det inte av personliga skäl jag vill köra rökförbudet långt upp i röven på beslutsfattarna, utan politiska. Straff, straff, straff och lagstiftningsindividualisering. Det är gammal hederlig högerpolitik – också när det presenteras av en socialdemokratisk regering.
Det är först nu, när ciggen har slutat vara en statussymbol som den ska förbjudas. Och det är alltid på platser som fortfarande är gemensamma‚ i det offentliga rummet. Vilka rör sig mest i det offentliga rummet? De som utesluts från det privata, alltså arbetarklassen. På den privatägda marken kan de rika fortsätta röka, på allmänna utrymmen är det plötsligt intressant med folkhälsan. Vad är det, om inte klasshat!
I Malmö vill de införa särskilda zoner där rökare ska stå, dumstrut, skampåle, trashens trash. Överallt annars kommer människor gå runt och tillrättavisa varandra, för så är lagen utformad; barägare och butikspersonal tvingas uppfostra. I Stockholm uppmanas också vanliga kroggäster att ange rökare till kommunen. Så blev folkhälsan någonting som staten frigjort sig ifrån, något som ska läggas över på var och en av oss.
Det är moralism i sin renaste form, ett förintande av det som stämplas som smutsigt. Vad ska vi sedan göra av den här absoluta renheten? Fortsätta att må skit såklart, eftersom inga verkliga förbättringar av folkhälsan presenteras.
Folk jobbar ihjäl sig, dör på arbetet, blir astmatiska av dåliga arbetsmiljöer. Ändå är det cigarettfimpar på marken som Andreas Schönström från Socialdemokraterna i Malmö beskriver som bidragande ”till en ökad otrygghetskänsla” när han intervjuas i Dagens Nyheter.
För i helvete, om regeringen var intresserade av att människor skulle må bättre finns en rad åtgärder som hade förbättrat folkhälsan. Jag menar sex timmars arbetsdag. Jag menar att lagen om allmän visstid och oron för att bli uppsagd är långt farligare än passiv rökning. Jag menar att nedskärningen inom vården är betydligt mer avgörande för hur patienter och personal mår än huruvida de hamnar bredvid en rökare på en busshållplats. Jag menar att all privatisering av välfärden i själva verket är en fråga om folkhälsa och vilken tillgång människor har till ett hälsosamt liv.
Idag ska jag kliva upp och sätta mig på en uteservering, röka lungorna askgråa.
Vit rök kommer att stiga från torget, likt röken från Sixtinska kapellet, som ett kvitto på att alla rökare har kommit fram till en folkhälsopolitik som inte är repressiv.
Framöver hittar ni mig i rökrutan, där jag ska stå och konspirera.
Rip ciggen.
Gå till toppen