Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Virve Ivarsson: Visst finns det strukturer bakom vår ensamhet.

Det finns mycket för en ensamhetsminister att hugga tag i.Bild: Jessica Gow/TT
Tar du bara initiativ, bjuder hem folk, är öppensinnad och allätare så blir du inte ensam. För ensamheten är ett val. Så skulle den kolumn av Hanne Kjöller som publicerades på ledarsidan i tisdagens DN kunna sammanfattas.
På ett sätt är texten rolig – men på det sätt som det kan vara roligt att höra någon säga till en deprimerad person att den borde gaska upp sig.
När du hör det sägas kan du ofrivilligt skratta till, eftersom det känns som en så uppenbart fel sak att säga. Men när du sedan möter den drabbades blick slutar du tvärt att skatta, eftersom du inser hur förtvivlat mycket personen och problemet förtjänar att tas på allvar.
Ensamma människor löper en förhöjd risk att utveckla hjärt- och kärlsjukdomar och få en stroke, de kan tidigt drabbas av demens och ökad smärtproblematik. De blir även oftare deprimerade, kan känna starka känslor av skam, missbruka alkohol eller andra droger och utveckla ett ökat aggressivt beteende.
Det verkar helt enkelt finnas all anledning att försöka undvika att bli ensam.
Trots det uppger var sjätte person i Sverige att de inte har någon riktigt nära vän och uppåt 4 procent av befolkningen säger att de är socialt isolerade. Jag har flera personer i min närhet som säger att de känner sig ensamma. Men beror deras ensamhet på att de inte tillräckligt tränar sin sociala förmåga?
Nej, i de flesta fall handlar det om personer som ytligt sätt har många sociala kontakter och som dessutom är väldigt trevliga och bra på att visa intresse för andra och anpassa sig. Ensamheten sitter på ett djupare plan, de saknar riktiga vänner som ser dem och som de kan prata allvar och dela intressen med.
Men hur får man egentligen vänner?
Hanne Kjöller har rätt i att ett första steg är att du befinner dig på platser där du kan träffa andra människor och vara något så när öppen och trevlig. Men för att få sann kontakt handlar det sedan i någon mån om att våga blotta sig, och om att känna att det finns någon som lyssnar och som vågar blotta sig tillbaka.
Och det i sin tur kräver trygghet och tillit, känslor som vi människor enligt anknytningsteorin kan ha ganska olika lätt för att uppnå beroende på hur väl vi lärt oss att knyta an till andra människor under vår barndom.
Så visst skulle det finnas politiska strukturer för en ensamhetsminister att hugga tag i. Undersökningen i Kamratposten där barn 7–14 år svarar på frågan "Vem pratar du med när du är ledsen?" och där fler väljer alternativen "mamma", "en kompis" och "ingen alls" än "pappa" är numera välkänd.
Och undersökningar av vad människor ångrar på dödsbädden visar att något av det vanligaste som män ångrar är att de arbetat så mycket. Fler pappamånader skulle kunna förbättra anknytningen mellan pappa och barn och på så vis motverka ensamhet.
Kanske skulle en svensk ensamhetsminister även kunna engagera sig i att normalisera flerfamiljsboenden och kollektiv, då många upplever att de tappar kontakten med vänner när de själva eller deras vänner skaffar barn eller partner.
För att inte tala om äldreomsorgen, som många idag räds för att hamna i. Här skulle en ensamhetsminister kunna gräva ned sig i vad de äldreboenden som folk faktiskt vill bo på har gjort rätt och sprida dessa metoder vidare.
Men framför allt är det nog viktigt att vi inser detta:
De ofrivilligt ensamma har per definition inte valt att vara det, och det finns strukturer som påverkar våra chanser att skapa närhet. Strukturer som sitter betydligt djupare än tanken att en sann vän skulle vara någon som saknar krångliga matpreferenser.
Gå till toppen