Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Moa Berglöf: ”Sabuni behöver hjälp för att låta som sig själv.”

Nyamko Sabuni i Visby.Bild: Henrik Montgomery/TT
Jag hör Liberalernas nya partiledare tala i Almedalen och allt jag kan tänka är:
Nyamko Sabuni måste skaffa sig en talskrivare. Inte för att hon ska låta som någon annan, utan för att hon ska låta som sig själv.
När Sabuni ställer sig på scenen i Almedalen har hon en berättelse. Om vägen från Burundi till 80-talets Sverige. Om en lyckad integration i barndomens Kungsängen. Om det socialistiska barndomshemmet som fostrade en besjälad liberal.
Det är en stark berättelse, kanske för viktig för att inte nämnas. Men problemet, för Sabuni denna onsdagskväll i Almedalen, är att det inte räcker att ha berättelsen. Du måste också kunna berätta den. Du måste också, om du tror på att människan inte är hennes bakgrund, våga välja bort den.
I dagens politiska kommunikation har reklambranschens urgamla idé om storytellling – att sälja saker med berättelser – blivit mer regel än undantag. Draget till sin spets måste partiledare idag kunna koppla ihop sin politiska vision med egna personliga erfarenheter. Vill du prata om förskolan? Då ska du själv ha barn på förskolan. Ska du kritisera klassamhället? Bara om du själv vuxit upp som arbetarklass.
Lockelsen i att använda sig av politisk storytelling – att sälja budskap med berättelser – grundar sig i reklambranschens erfarenhet av att människor har lättare att komma ihåg berättelser än siffror och fakta. Istället ska människan vara i fokus; hennes liv, hennes erfarenheter. Otaliga är partiledarnas anekdoter om möten med den vanliga människan, möten som sedan får styrka upp de politiska förslagen. Det är den utarbetade undersköterskan, det är den brottsutsatte företagaren, det är barnet som har skickat brev till statsministern med önskan om längre sommarlov. Finns de här människorna? Kanske, kanske inte. Poängen är att de politiska förslagen behöver dem för att kunna presenteras.
Parallellt med storytellingtrenden visar nutidsforskning att människor i större utsträckning än tidigare värdesätter äkthet och autenticitet. Offentliga personer ska inte bara presentera ett budskap, de ska vara budskapet. När dessa två – önskan om äkthet och kravet på storytelling – kopplas ihop i den politiska kommunikationen leder det till att politiker inte bara kan presentera sina politiska visioner. De förväntas dessutom förpacka dem i berättelseformat och själva bära berättelsen.
Är detta då den rätta manualen för en framgångsrik politiker? För vissa, absolut. Sabunis företrädare Jan Björklund (L) var en mästare på att kombinera politik med berättande. Men för andra är det inte alls rätt väg.
Nyamko Sabuni behöver få hjälp av någon för att låta som sig själv. Kanske skulle en talskrivare kunna säga att hon inte behöver storytelling eller anekdoter. För Sabunis budskap handlar inte om varifrån hon är eller hur hon ser ut. Det är i själva verket snarare det rakt motsatta. Och då, liksom för de flesta av partiledarna i Almedalen, blir storytellingen bara onödig fernissa.
Gå till toppen