Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Heidi Avellan: Kvinna, ja, men inte därför hon ska väljas.

Topparna är inte parlamentets val, men det gäller att välja strid. EU behöver inte spetskandidater och hittepådemokrati utan meritokrati.

Ursula von der Leyen kan efterträda Jean-Claude Juncker.Bild: Virginia Mayo
Britain och exit blev brexit, som nu blivit ett verb: to brexit. Brexiting betyder att man ska lämna festen, men stannar, fortsätter äta av buffén och klagar. Träffsäker brittisk wit; tre år efter folkomröstningen är britterna fortfarande kvar i EU, fortfarande oeniga om vart de ska ta vägen och när de ska gå.
Alternativen är att trots allt godkänna avtalet med EU, kosmetiskt ändrat – det måste se ut som att varken unionen eller britterna viker ner sig. Eller att ångra sig – begäran om utträde enligt artikel 50 anmäldes formellt den 29 mars 2017, men kan tas tillbaka. Eller bara dra – en hård brexit.
Inget avtal är bättre än ett dåligt avtal, sade ju redan premiärminister Theresa May. Den som snart tar över verkar inte opponera sig och allt fler verkar hålla med, utleda: bara få ett slut på pinan.
Tomt prat, menar The Guardian: ”Parlamentet och allmänheten kommer aldrig att gå med på sådan vandalism.” I takt med att oron växer inom näringslivet och jobb hotas ökar pressen ytterligare på att inte bara krascha ut och leva med konsekvenserna.
Om det är Jeremy Hunt eller Boris Johnson som till slut får ut britterna från festen avgörs om ett par veckor. Johnson är redo att bara dra. Hunt tvekar, även om han inte säger klart nej till en hård brexit. Den framtida relationen till EU ligger alltså i händerna på 160 000 torymedlemmar.
Enigt och klart är detinte heller i den union britterna står i beråd att lämna. Efter år av skärmytslingar blev valet i maj en positiv överraskning: visst kunde nationalistpartierna korka upp champagnen, men det kunde också liberaler och gröna.
Men den gröna vågen stoppade vid Oder. Gränsfloden mellan Tyskland och Polen delar också EU, tolerans och öppenhet korsade inte floden, menar Bartosz Wieliński, utrikeschef på den stora polska tidningen Gazeta Wyborcza. I Polen fortsätter populismen växa, rättsstaten är pressad och mediernas frihet kringskärs. Wieliński kom rentav med nya oroande uppgifter: medier med utländsk ägare är plötsligt inte längre ”polska” utan bara ”polskspråkiga”. Det bådar inte gott för pressfriheten.
Så var det toppjobben. Maratontoppmötet förra helgen slutade i att stats- och regeringscheferna körde över parlamentet. Då gick det att sy ihop överenskommelsen på ett par timmar, Tyskland-Frankrike höll i taktpinnen och trummade fram en lösning.
Norden blev utan platser: den populäre moderaten Alexander Stubb från Finland fick ju redan i våras se sig överkörd som kandidat till kommissionsordförande av den okarismatiske tysken Martin Weber, som nu visat sig vara just så chanslös som alla räknat med. Socialliberala Margarete Vestager från Danmark nådde inte heller ända fram.
Nationalistregeringarna i öst fick nöja sig med att ha avvärjt socialdemokraten Frans Timmermans, som tagit till hårda nypor i kampen för rättsväsendets oberoende. Fast Donald Tusk har ju haft den tunga rådsordförandeposten i fem år, så Polen kan knappast klaga.
Nu ska den tyska försvarsministern Ursula von der Leyen driva charmkampanj i EU-parlamentet för att bli godkänd, med start hos de gröna – valvinnarna som helt snuvades på tunga poster.
Parlamentet gör klokast i att bita i det sura äpplet och godkänna henne som kommissionsordförande. Försöket med Spitzenkandidaten var dödfött – att partigrupperna utser sina kandidater gör inte valet folkligt. Ska man ta strid för något så borde det vara för meritokrati.
Tyskland förtjänar också posten– och en tysk där kan visa sig tryggast i kommande snålblåst. Dessutom har von der Leyen redan visat att hon står pall. Och bryr sig om jämställdhet. Att hon är kvinna är inte det viktiga.
Som färsk familjeminister i Angela Merkels regering började hon 2005 tala om familjepolitik på nordiska, alltså föräldraförsäkring, dagis och pappamånader. Det skulle gå att kombinera jobb och familj, tyckte denna sjubarnsmor med läkarutbildning och egen karriär.
Tyskarnas svar? Rabenmutter. Korpmamma. De värdekonservativa ville hålla mamma hemma och pappa långt från blöjbytena. Själv menar hon att jämställdhet uppnåtts först när män inte längre kallas fjollor om de tar hand om sin baby eller sjuka far.
Vad tycker hon om brexit? The Guardian hittade snabbt ett gammalt citat där hon kallade kampanjen ”ihåliga löften i en sprucken bubbla som populister blåst upp”. Det första mötet mellan henne och Boris Johnson som premiärminister kan bli frostigt. Till Der Spiegel har hon sagt att populismen kan vara en chans, dess enfald tvingar fram tydliga förklaringar om vad Europa ska vara: tolerant, öppet och demokratiskt.
Klimatet, då? ”Nichts. Nada. Niente”, skriver Politico som grävt i arkiven utan att hitta något som helst uttalande om detta. En bra fråga att börja med, alltså. Medborgarna bryr sig mer om dåd än om namn.
För hundra år sedan röjdes det upp i Europa efter första världskriget, med svajigt resultat. När det skulle städas upp efter andra världskriget föddes EU bland ruinerna. Det blev bättre.
I en värld där USA:s president spexar på gränsen till Nordkorea, Iran mullrar, frihandel ifrågasätts och demokratin lever farligt också i Europas hjärtland har unionen att göra. Välstånd och handel för välfärd och fred var inte så tokigt när EU grundades. Det är inte så tokigt nu.
Så medan britterna lämnar, fortsätter festen.
Gå till toppen