Säger med sorg i hjärtat upp mitt medlemskap i Liberalerna, där jag varit medlem i cirka 70 år. Min förhoppning om ett förnyat parti med tydlig socialliberal inriktning har grusats.

Ett av de två ben som Liberalerna har vilat på, som gett partiet dess identitet, har steg för steg amputerats bort. Jag syftar på den socialliberala grenen med rötter i folkrörelsens frisinne.

De socialliberala värderingar som under mer än hundra år hämtat sin näring i detta bortamputerade ben lever fortfarande bland stora delar av befolkningen.

Jag är övertygad om att betydande grupper i samhället idag längtar efter ett tydligt och radikalt socialliberalt parti och liksom jag känner sig hemlösa.

Det parti som de senaste åren formats utan detta tillflöde är inte längre det parti jag tror på, som Sverige behöver och jag skulle vilja stödja.

Valet av Nyamko Sabuni vittnar om en brist på självinsikt om vad ett vitalt socialliberalt parti skulle kunna tillföra Sverige, Europa och världen. Hon hade inte heller någon avundsvärd roll, när hon klev upp på Almedalens scen tidigare i veckan. Det gällde att inte stöta sig med falangerna i ett kluvet parti. Att undvika eller dölja tvetydiga uttalanden, där hon tagit ställning mot partiets linje – till exempel januariavtalet. Inte heller övertygade hennes lovord kring mångfaldens betydelse efter att hon nyligen uttalat sig tveksamt – just med koppling till integrationsfrågan som annars kunde varit hennes paradnummer.

Nej, talet i Almedalen förändrar inte mitt ställningstagande att lämna Liberalerna.

Vad är det då för värderingar som kännetecknar det socialliberala parti jag hoppas på och som nu blivit alltmer osynligt?

• Socialt engagemang i samspel mellan offentliga satsningar och privatpersoner för människor som plågas av ensamhet, liksom flyktingar och hemlösa. Ett exempel på hur det kan fungera är de senaste årens insatser från kyrkor och enskilda för flyktingar och andra nya svenskar, där ofta en stelbent byråkrati överordnats mänsklig hänsyn.

• Generositet, öppenhet och dialog. Det kan handla om att se mötet mellan olika traditioner, kulturer och religioner som en berikande möjlighet. En välkänd insikt inom svensk folkbildning som borde vara en bärande idé för hela samhället.

• Internationell solidaritet. Tron på alla människors lika värde, oberoende av sådant som nationella gränser, hudfärg och religion borde få ett liberalt parti att placera kampen för fred och rättvisa minst lika högt på dagordningen som militärt försvar. Räcker inte drygt 70 miljoner flyktingar i världen för att få igång engagemanget hos ett socialliberalt parti? Varför talar vi mer om gränskontroller än om biståndsarbete?

• Personligt ansvar i gemenskap – ett arv från folkrörelsernas frihetskamp och på samma gång något av en livsluft för ett samhälle som uppmuntrar till solidaritet istället för individualism.

• Miljöansvar gärna grundat på tanken om att de resurser vi alla lever av ytterst är gåvor att vårda och förvalta.

Det må vara Nyamko Sabuni förlåtet att hon i sitt tal inte mer än snuddade vid några av ovanstående områden. Allvarligare är det att partiets ledning så länge tycks ha blundat för den utarmande process som länge pågått. Ett parti som försummat att vårda viktiga delar av sina rötter och därmed värderingar som bidrar till att ge partiet ett existensberättigande löser inte sitt problem med hjälp av en person som – åtminstone hittills – inte visat sig vara särskilt väl förankrad i den politiska tradition hon getts i uppgift att leda.

Liberalerna har kommit att bli ännu en variant av ett konservativt högerparti utan tillräcklig självinsikt om sin förlorade själ och därmed utan existensberättigande. Förhoppningsvis har jag fel, men det återstår för dem som står i ledningen för partiet att visa det.

Med detta börjar min politiska ökenvandring, eftersom det inte finns något annat parti jag skulle vilja stödja.

Rune Larsson är tidigare ordförande för Liberalernas avdelning i Lomma-Bjärred.