Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Sharon Van Etten backade bandet

Livet som självutlämnande låtskrivare med scenen som arbetsplats? Ibland blir det bara för mycket. Sharon Van Etten tog en paus för att hämta andan och hitta ett sundare förhållningssätt.

Sharon Van Etten på scen i Roskilde, med Heather Woods Broderick: klaviaturspelare, men också duettpartner och enormt viktig för soundet både live och i studion.Bild: Peter Frennesson
Halvvägs in i Sharon Van Ettens bejublade konsert på Vega i Köpenhamn för fem år sedan blev tjusningen bara för mycket för en ung man i publiken. Entusiastiskt ropade han mot scenen: Jag vill gifta mig med dig!
”Det vill du inte alls”, svarade artisten rappt. ”Det är ingen bra idé, jag skriver bara låtar om människor jag inte älskar längre.”
Det var då. I år är Sharon Van Etten en annan sorts artist, också. Det märks om inte annat så i ”Stay”, en sång från nya albumet där hon riktar sig till sin idag tvåårige son och sjunger om tillit och livslångt engagemang.
– Jag befinner mig på en helt annan plats i livet: trygg i mitt förhållande, överhuvudtaget mer säker på mig själv. Att ständigt turnera tär på en, det är lätt att tappa fotfästet. Idag fokuserar jag på annat än bara musiken, det ger mig vidare perspektiv. Det är sunt.
Men hon övervägde aldrig att upphöra med turnéerna.
– Nej, inte lägga av – den tanken fanns aldrig. Det är i musiken jag får utlopp för mina känslor och tankar. Det handlar mer om att hitta en hälsosam balans. Jag har tagit upp studierna igen, det har varit ett viktigt mål för mig. Det är som att lära sig ett nytt språk. Likadant är det med filmmusiken, föräldraskapet och andra nya erfarenheter, de får en att utvecklas.
På scen i Roskilde i torsdags, inför en cover på Sinead O'Connors ”Black boys on mopeds”, talade hon om vikten att hitta de positiva infallsvinklarna, för sitt barns skull, att se sanningen i vitögat men ändå inte ge efter för dystopiernas lockelser.
– Att vi har en president som Donald Trump är enormt deprimerande, men jag vill inte mata mitt barn med den sortens känslor. Jag måste ha mitt fokus någon annanstans, förmedla hopp och livsgnista.
Likt många låtskrivare vet hon att de kreativa instinkterna är som starkast när hon är upprörd eller nere; hennes attraktion som artist finns, åtminstone delvis, i hennes förmåga att sätta ord på frustrationer som publiken kan känna igen sig i. Men har hon därmed ett ansvar för sin publik?
– Jag möter människor som säger att de identifierar sig med mina låtar. Det är en rätt märklig grej. Varför? Antagligen för att jag träder fram som en mänsklig varelse, med blottade känslor – därför kan andra anknyta, åtminstone så länge det jag sjunger inte är alltför specifikt. Publiken får själv hitta ett sätt att förhålla sig.
Hon är en sådan artist som regelmässigt kallas confessional, självlutlämnande.
– Ett lustigt ord, säger hon. En kliché, men jag förstår varifrån den kommer. Jag har ofta tagit upp personliga saker, ibland antagligen alldeles för mycket. Det är inget jag ångrar, men det kan också bli självdestruktivt. När jag inför den här turnén satt samman repertoaren har jag sett till att undvika de mest deprimerande låtarna. Att kväll efter kväll utsätta sig för all denna sorg, att påminna mig själv om de spända situationer som gett upphov till dem, kan bli väldigt tungt. Den där otryggheten gör sig påmind, och jag vill inte vara i den.
Nya albumet skiljer sig från tidigare alster också ljudmässigt; flera av dem har skrivits med syntar och utifrån elektroniska klanger.
– En ren tillfällighet, nästan en olyckshändelse. Jag jobbade med soundtracket till Katherine Dieckmanns film ”Strange weather”, och hade fått instruktionen att göra något i stil med Ry Cooders ”Paris, Texas”. Men vem kan spela gitarr som Ry Cooder? Inte jag. Så jag drabbades med jämna mellanrum av idétorka och skrivkramp, och satte mig därför och lattjade med en Jupiter 4-synt – mest bara för att rensa huvudet. Jag upptäckte att det var kul, att göra låtar utifrån muller och brummande drones. När jag sedan skrev färdigt jobbade jag ungefär som vanligt, men de där ögonblicken då låtarna föddes lever kvar i musiken.
Fakta

Sharon Van Etten

Låtskrivare, sångerska och skådespelare från New Jersey om i våras gav ut sitt femte album, ”Remind me tomorrow”. Debuten ”Because I was in love” kom 2009.

Genom åren har hon jobbat med Aaron Dessner från The National, och medverkade på bandets album ”Trouble will find me”.

Som skådis har hon agerat i bland annat Netflixserien ”The OA”. Hon har också skrivit filmmusik, till Katherine Dieckmanns ”Strange weather”, med Holly Hunter i huvudrollen, som fick premiär 2017.

Gå till toppen