Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Carl Rudbeck: ”Effektiva politiker måste dagtinga med sina samveten.”

Bild: Erik Nylund
President Donald Trump gick över gränsen mellan Syd- och Nordkorea. Han skakade hand med Kim Jong-Un, en diktator som brutalt styr ett land som har liknats vid ett enda stort koncentrationsläger. Det är inte första gången en amerikansk president träffar en grym envåldshärskare. President Richard Nixon besökte Maos Kina. För att gå längre tillbaka så minns väl någon ännu den berömda bilden från Jalta 1945 där Josef Stalin sitter sida vid sida med president Franklin Roosevelt och Storbritanniens premiärminister Winston Churchill.
Trumps möte var alltså bara ett i raden där demokratiskt valda ledare umgås med några av historiens värsta förbrytare och illgärningsmän.
För oss som sitter och tittar på är det lätt att fördöma, vi har ju råd att umgås endast med moraliskt oförvitliga människor. Demokratier ska inte vänslas med diktaturer utan måste dra en gräns, inte gå över den som president Trump gjorde. Det anses vara att ge dem en form av oförtjänt legitimitet. Om man hårdrar denna linje så skulle snart en stor del av all diplomatisk verksamhet upphöra.
På vårt lilla lokala plan hittar man en förvisso haltande parallell. Indignationens vågor brukar ju gå höga när någon borgerlig politiker förordar samtal, inte förhandling utan bara förutsättningslösa samtal, med Sverigedemokrater.
I själva verket är det så att effektiva politiker måste dagtinga med sina samveten och ofta handla på sätt som kan tyckas klandervärda. Det kan till och med vara så att principfasta politiker är de farligaste eftersom de vill följa stränga regler utan att bry sig om hur verkligheten faktiskt ser ut.
Den kanske störste av moralfilosofer, Immanuel Kant, anammade en version av denna för utomstående livsfarliga princip som brukar sammanfattas: må rättvisa skipas även om världen går under på kuppen.
Gud bevare oss för politiker och andra makthavare som gör den normen till sin. Kanske lyckas de behålla sina liljevita händer men resten av oss kommer att råka illa ut. De som vill behålla sin höga och kompromisslösa moral gör det nog bäst i ett kloster eller vid ett universitet där de inte kan åstadkomma så stor skada.
Hellre då listiga och förslagna politiker som kan sin Machiavelli utan och innan. De har begripit att världen är smutsig och för att lyckas i det offentliga livet måste man vara beredd att smutsa ner både händer och armar. Järnkanslern Otto von Bismarck förstod det när han sade att folk mår bäst av att inte veta hur korv och lagar blir till.
I själva verket bör vi alltså vara tacksamma att demokratiska presidenter och premiärministrar, så länge de vet vad de ger sig in i, inte är så fina i kanten att de inte kan umgås och förhandla med veritabla odjur och folkmördare. För nog har världen blivit en bättre plats nu när Kina är en låt vara problematisk del av världsekonomin och Nordkorea inte längre dagligen hotar sitt sydliga grannland med apokalyptisk förstörelse.
Gå till toppen