Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: Inte bara skolk från skolan. Nu krävs flexibla åtgärder.

Vuxna måste ta större ansvar för att minska frånvaron i skolan.Bild: Roald, Berit
Allt fler gymnasieungdomar mister sitt studiestöd till följd av skolk, enligt ny statistik från Centrala studiestödsnämnden, CSN. De senaste elva åren har andelen kontinuerligt ökat och är nu 8,7 procent av alla elever. Konsekvenserna kan bli förödande, med ökad risk för att drabbas av arbetslöshet, psykisk ohälsa och att hamna hos Kronofogden.
Ordet skolk, som används i CSN:s pressmeddelande, säger inte allt. Tanken förs till lata ungdomar som inte vill gå i skolan. Som Skolverket konstaterar är begreppet "ogiltig frånvaro" mer rättvisande.
Att anmärka på ordval kan tyckas vara hårklyveri, men det har att göra med ansvarsfrågan. Och varken skulden eller lösningarna kan enbart sökas hos ungdomarna själva. Siffrorna från CSN är tvärtom en larmsignal till dem som befinner sig i ungdomarnas omgivning och påverkar deras levnadsförhållanden. Det vill säga kommun, skola, vård, föräldrar och socialtjänst.
Andelen gymnasieelever med ogiltig frånvaro skiljer sig markant mellan kön och kommuner. Det är nästan dubbelt så många pojkar som flickor det handlar om. I Skåne har Burlöv, Skurup och Örkelljunga högst andel elever med indraget studiemedel, 33,0 respektive 23,8 och 23,4 procent. Samtidigt är andelen under 2 procent i Höganäs, Perstorp, Vellinge och Ängelholm.
Svaret på frågan hur antalet gymnasieelever med ogiltig frånvaro ska minskas är inte enkelt. Orsakerna och lösningarna är för många för att räknas upp, men några av dem är extra angelägna att belysa.
För att hjälpa ett stort antal ungdomar bör problem med ångest och depression adresseras. Huruvida den psykiska ohälsan bland unga ökar eller inte är en omtvistad fråga, men klart är att den är en viktig förklaring till att elever inte vill gå till skolan.
Många psykiatriska diagnoser debuterar dessutom i tonåren, varför det då är extra angelägetatt göra noggranna utredningar och sätta in behandling. Det gäller exempelvis social fobi, tvångssyndrom och panikångest. Diagnoser som kan göra att bara tanken på att lämna hemmet är skrämmande.
När det gäller ångest är krav en viktig faktor. Det är inte nödvändigtvis så att kraven behöver bli lägre, men de behöver bli tydligare. Eleverna måste veta vad som förväntas av dem och hur de ska göra för att nå målen. Eleverna måste också känna att det finns förväntningar på dem. Låga förväntningar är ofta kopplat till lägre prestationer och högre skolfrånvaro.
En tydlig plan för hur ungdomar ska ta igen det de missat efter frånvaro är ytterligare en faktor som kan minska ångest. Risken är stor att eleverna överhopas med uppgifter från alla ämneslärare på samma gång, vilket gör att barriären för att komma tillbaka ökar.
Det finns också några grupper som lätt glöms bort, då de inte utgör den största andelen av de unga med skolfrånvaro. Däremot är andelen med skolfrånvaro inom dessa grupper alarmerande stor. Det gäller dels barn- och ungdomar med autismspektrumstörning, dels särskilt begåvade barn.
Bland barn med autismspektrumstörning uppgav drygt hälften att de varit frånvarande från skolan på grund av bristande anpassningar, enligt en undersökning gjord på uppdrag av Autism- och Aspergerförbundet. Av dessa 52 procent hade vart femte barn sammanhängande frånvaro på mer än tre veckor.
Särskilt begåvade barn, de 5 procenten med högst intelligens, är en än mer förbisedd grupp. Det är lätt att tro att de klarar sig utan stöd, men utan individuell anpassning kan de känna sig understimulerade, omotiverade och isolerade. Vilket i sin tur kan leda till depression, utagerande beteende eller att de blir mobbade.
Depression, ångest, autism och särbegåvning är bara ett axplock av alla faktorer som kan leda till ogiltig frånvaro. Men vad dessa exempel tydligt visar är att individanpassning och flexibilitet måste vara ledord för att lösa detta samhällsproblem.
Alla barn måste mötas utifrån sina förutsättningar. Och för att det ska bli möjligt måste politiker ge skol- och vårdpersonal bättre förutsättningar att göra vad de är utbildade för.
Gå till toppen