Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Märta Tikkanen: ”Förstår inte hur jag orkade”

Åsa Moberg, Birgitta Stenberg och Märta Tikkanen – tre vänner som länge skrev brev till varandra. Nu har Märta Tikkanen samlat ett urval av sina brev till vännerna i brevbiografin ”Måste försöka skri-”. – Oj vad jag har hävt ur mig till Åsa och Birgitta, säger hon till TT.

Finlandssvenska författaren Märta Tikkanen är aktuell med brevbiografin "Måste försöka skri-" som samlar ett urval av hennes många brev till vännerna Åsa Moberg och Birgitta Stenberg.Bild: Anni Reenpaa / TT
Märta Tikkanen har aldrig skrivit dagbok, däremot har hon skrivit brev. Tusentals brev. Kanske fler. Ingen vet säkert hur många. Flest brev har skickats till författarkollegorna Åsa Moberg och Birgitta Stenberg, på andra sidan viken, det vill säga i Sverige. I breven finns stora delar av Märta Tikkanens liv från 1970-talet och framåt dokumenterat.
– Brev är bättre än dagbok, man är mer utförlig när man skriver till en vän. Breven har varit stommen i mitt författarskap, där finns allting redovisat och förevigat, säger hon.
En stor mängd av breven finns kvar, eftersom Märta Tikkanen har tagit kopior och satt in i pärmar – allt enligt samma mönster som hennes pappa, som var en ordningens man. Pärmarna har under åren blivit många, och efter senaste flytten har de förvarats i bastun, som i Märta Tikkanen lägenheten i Helsingfors fungerar som förråd.
– Visst har jag bastat på sommaren i skärgården för att sedan hoppa i sjön, men att sitta på laven och svettas på det finska viset har aldrig varit något för mig, att bada bastu ger mig migrän. Henrik däremot älskade det. Han skulle ha över 100 grader varmt.
Den Henrik som hon nämner är Henrik Tikkanen, Märta Tikkanens andra make och hennes stora och sista kärlek. Mer om honom senare.
Åsa Moberg, Märta Tikkanen och Birgitta Stenberg.Bild: Ulla Montan
Nya boken ”Måste försöka skri-” samlar ett urval av Märta Tikkanens brev till Åsa Moberg och Birgitta Stenberg, och lästa i ordning bildar de ett slags självbiografi.
– Oj vad jag har hävt ur mig till Åsa och Birgitta om än det ena, det andra och det tredje, de var mina hjärtevänner. Jag vet inte hur jag skulle ha klarat mig utan dem.
Vänskapen med Åsa Moberg började med ett brev 1975. Märta Tikkanen ville tacka för en snäll text som den unga svenskan hade skrivit om hennes bok ”Vem bryr sig om Doris Mihailov”.
– Men jag tvekade länge, inte kunde väl jag skriva till en sådan där yrkesrecensent som jag aldrig ens hade träffat, tänkte jag.
Åsa Moberg och Märta Tikkanen fann vandra. Senare fann de också Birgitta Stenberg. Träffades gjorde trion ganska sällan, men skrev till varandra gjorde de nästan varje dag.
Som intensivast var triangelkorrespondensen när trion i början av 1990-talet upptäckte faxen, då gick faxarna varma dagarna långa.
Märta Tikkanen och Åsa Moberg skriver fortfarande brev till varandra, eller rättare sagt mejl, även om det nu sker mer sällan. Men från Birgitta Stenberg är det numera tyst – 2014 gick hon bort i cancer.
– Aldrig glömmer jag sista gången jag var och hälsade på hos Birgitta. Jag gick därifrån och visste att vi aldrig skulle ses igen. Jag grät hela vägen på tåget till Stockholm, och hela vägen på flyget till Helsingfors.
Märta Tikkanen.Bild: Anni Reenpaa / TT
Om breven är berättelsen om Märta Eleonora Tikkanens liv, då har hennes liv handlat om att få tid att skriva.
– Jag förstår inte hur jag orkade. Fyra barn, ett krävande arbete som rektor och så en man som inte var tyst ens när han sov, som alltid krävde beröm och uppmärksamhet. Jag skrev på nätterna, med en kudde under skrivmaskinen för att dämpa ljudet och inte störa. Jag vet inte när jag sov. Konstigt eftersom jag är en riktig sömntuta. Jag behöver helst nio timmar per natt.
– Förstå mig rätt, det var underbara år men jag är glad att de är över. Jag skulle aldrig ha bytt bort mina barn för mer skrivtid, eller Henrik heller för den delen.
Märta Tikkanen återkommer ofta till Henrik Tikkanen, författare och bildkonstnär, men inte en enda gång nämner hon att han var alkoholist och att det ofta var ett helvete, det har hon redan skrivit av sig.
– Han var kolossalt viktig i mitt liv. Vi utmanade och inspirerade varande, hela tiden. Det var den stora, viktiga relationen i mitt liv.
Henrik Tikkanen gick bort i leukemi redan 1984, men barnen finns kvar. Döttrarna Susanna och Sofia bor alldeles i närheten, Märta Tikkanen träffar dem varje dag.
– Mina söner har jag också fin kontakt med, och mina åtta barnbarn. Är det inte underbart?
Sedan Henrik dog har Märta Tikkanen levt ensam, och det har inte gått många dagar utan att hon saknat en man i sitt liv, eller rättare sagt Henrik.
– Är man van vid att ha en inspirerande man vid sin sida, då är det förstås något man saknar. Men inte kan jag ersätta honom, det insåg jag tidigt. Fast det betyder inte att jag inte har prövat då och då.
Fakta

Märta Tikkanen

Född i Helsingfors 1935

Familj: Fyra vuxna barn och åtta barnbarn, samt en massa andra släktingar

Gör: Författare och debattör

Karriär: Jobbade som journalist, därefter som lektor och senare som rektor innan hon blev författare på heltid. Debuterade med romanen "Nu imorron" 1970, slog igenom med "Män kan inte våldtas" 1974 och fick sitt stora genombrott med diktboken "Århundradets kärlekssaga" 1978. "Måste försöka skri-" är hennes 16:e bok

Aktuell: I juli kommer brevbiografin "Måste försöka skri-" som samlar ett urval av hennes brev till vännerna och författarkollegorna Åsa Moberg och Birgitta Stenberg. Tidigare i år kom också romanen "Män kan inte våldtas" i nyutgåva.

Fakta

Märta Tikkanen om...

... vänskap:

– Det är att i alla väder kunna lita på den andre, och att veta att det jag säger till dig, det stannar mellan oss, oavsett vad jag häver ur mig. Man ska våga säga vad som helst, utan att vara rädd för att det kommer att utnyttjas och vändas emot en. Och att det man säger tas emot, att det har en mottagare.

... relationen till Sverige:

– Sverige har betytt allt för mitt författarskap, där blev jag läst och inte så hårt åtgången av kritikerna som i Finland, då i början. Men jag skulle aldrig flytta från Finland, det är min jordmån, mitt land. Henrik skulle en gång flytta till Sverige. Gör du det, sa jag, så stannar jag här. Men det blev aldrig något av den saken.

... kärleken till skärgården:

– Barösund är mitt fosterland på jorden, där köpte mina föräldrar en liten grå stuga 1939, strax före vinterkriget, med 75 svartvinbärsbuskar och ett enormt jordgubbsland. Jag älskar den stugan, den har fönster i alla väderstreck. Mycket av det som jag har skrivit har jag skrivit där.

... sina viktigaste böcker:

– "Århundradets kärlekssaga" är viktig, inte minst eftersom den blev översatt till flera språk och har kommit i många utgåvor. Men "Två" är nog den som är viktigast för mig personligen, eftersom den handlar om min och Henriks relation.

... att finlandssvenska Tua Forsström har valts in i Svenska Akademien.

– Det sa jag för evigheter sedan att de borde välja in en finlandssvensk. Tua Forsström är perfekt för jobbet. Hon bor förresten i huset bredvid, i en likadan lägenhet som jag, fast spegelvänd.

... att bli gammal:

– Jag har försökt skriva om det, om nedtrappningen, men kommit av mig. Man springer inte lika snabbt, tänker inte lika kvickt och har lättare att halka på hala klippor. Ens barn vill inte att man ska vara ensam i sin stuga i skärgården. Men allt har sin tid och en fördel är att man nu kan välja bort allt som inte känns viktigt och bra.

Fakta

Åsa Moberg och Birgitta Stenberg

Åsa Moberg: Född i Piteå 1948, uppvuxen på Lidingö utanför Stockholm. Krönikör och författare. Böcker i urval: "Simone och jag – tankar kring Simone de Beauvoir" (1996), "Adams bok" (1999), "Kärleken i Julia Anderssons liv" (2012).

Birgitta Stenberg: Född 1932 i Stockholm, död 2014 i Gullspång. Författare, översättare och illustratör. Böcker i urval: "Kärlek i Europa" (1981), "Apelsinmannen" (1983), "Eldar och is" (2010).

Gå till toppen