Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Guzel Jachinas roman är otroligt skicklig – men vad säger den oss idag?

I den hyllade ”Zulejcha öppnar ögonen” lyfts de sovjetiska förföljelserna och tvångsförflyttningarna av tatarerna fram. En viktig historia, men Gabriella Håkansson saknar en bärande intrig.

Minnesmärke över Gulags offer.Bild: Laura Mills

Guzel Jachina

Zulejcha öppnar ögonen. Översättning: Mikael Nydahl

Ersatz

En litterär genre som helt försvunnit ur tiden är folklivsskildringen. Den var omåttligt populär under 1800-talet och gick ut på att författaren beskrev särarten hos ett folk på bygden i små berättelser eller hela romaner – lite som om det rörde sig om en antropologisk studie. Någon avancerad intrig var inte nödvändig, man kunde använda en redan känd berättelse eller bara strunta i det.
Med viss förenkling skulle man kunna säga att den unga, ryska författaren Guzel Jachinas debutroman ”Zulejcha öppnar ögonen”, i original från 2015, skriver in sig i denna avsomnade tradition. Romanen handlar om den femtonåriga tatarflickan Zulejcha som under 1920-talet blir bortgift med en brutal äldre kulakbonde på en gård utanför Kazan, och tvingas passa upp på honom och hans sadistiska svärmor Vampyrskan. Den djupt troende Zulejcha ber till Allah, följer traditionen och gör som hon blir tillsagd, men det leder ingenstans. Maken våldtar henne och svärmodern piskar henne med björkris i bastun som straff.
När den stora avkulakiseringen påbörjas – förstatligandet av de välbärgade kulakböndernas egendom, samt tvångsförflyttningen av familjerna till avlägsna landsändar där de genom hårt kroppsarbete skall ”omskolas” – så förändras allt. Mullorna mördas och röda fanor från minareterna deklarerar: ”LÅT OSS FÖRINTA KULAKERNA SOM KLASS”. Även Zulejchas make mördas och tatarerna deporteras till Kolyma, Jenisej, Sachalin och andra delar av det nyinrättade Gulag. Det är första gången Zulejcha ser ett tåg, och även om hon inte kan läsa kyrilliska bokstäver förstår hon att inte heller tåget med mottot ”Framåt – mot lyckan” kommer att föra något gott med sig. Gravid och undernärd forslas hon i en trång godsvagn mot den sibiriska tajgan och begraver döda färdkamrater var dag.
Och hoppsan. Där avslöjade jag visst en stor del av boken.
Guzel Jachina föddes 1977 i Kazan. Hennes debutroman ”Zulejcha öppnar ögonen”, som bland annat tilldelats Jasnaja Poljana-priset, blev en storsäljare i Ryssland.Bild: Maria Danilova/TT
Om det nu finns något att avslöja? Jag ställer mig frågan eftersom det var länge sedan jag läste en roman som språkligt och innehållsmässigt lika gärna kunde vara skriven på 1800-talet och som helt saknar intrig. Jachina är en otroligt skicklig författare som bygger upp varje scen så att den blir levande och filmisk (hon har en examen från Filmskolan i Moskva och romanen skrevs ursprungligen som ett manus), hennes språk är hantverksmässigt fint och lyser vackert i Mikael Nydahls översättning – men berättelsen, vad har den att säga oss idag?
Inte så mycket som man kunde önska.
Den samtida historiska romanen från Sofi Oksanen till Hilary Mantel och Ola Larsmo har ofta som ärende att skildra det historiska skeendet på ett nytt sätt. Det kan handla om att ge ett djupare psykologiskt perspektiv, skänka de nedtystade eller bortglömda en röst, eller att skriva om en händelse i ljuset av ny historisk fakta. Förföljelserna och tvångsförflyttningarna av de muslimska tatarerna har varit en tabubelagd fråga och idag när Gulag aktivt håller på att förpassas till glömska så finns det absolut en politisk potential i att lyfta fram deras arv. Berättelsen kan i det sammanhanget ses som ett historisk re-enactment där författaren naturtroget rekonstruerar hur man eldade en tatarisk vedbastu, jagade och flådde vilt och överlevde långvarig svält.
Jag förstår det nödvändiga i att bygga upp ett kollektivt historiskt minne kring Sovjetunionens nedtystade historia, men utan någon bärande intrig blir det inte intressant för utomstående. Jag försöker verkligen se aktualiteten i den här romanen, men hur jag än vänder och vrider ser jag bara en otidsenlig folklivsskildring.
Gå till toppen