Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Människan som omänsklig måttstock

Lunds konsthall visar upp mänsklighetens sämsta sidor. Thomas Millroth ser en generös politisk utställning om stympade kroppar, rasism och förtryck.

Hanni Kamaly, ”Sterling” med detalj från Santiago Mostyns ”The warming plateau”.Bild: Daniel Zachrisson

Ulrika Gomm, Hanni Kamaly, Santiago Mostyn, Sandra Mujinga

”Alltings mått. Om det (o)mänskliga”, Lunds konsthall (även på Kulturen och Lunds stadsbibliotek), Lund, t o m 22/9.

Är människan alltings mått? Utställningen på Lunds konsthall svarar med avhuggna händer, stympade kroppar, lynchmobbar.
I första salen möter jag Hanni Kamalys vingliga stålrörsskulpturer. Bara jag ser på dem känns det som om deras vassa kanter skär in i kroppen. De har namn efter offer för kolonialism och förtryck. Men jag upplever dem inte som spökbrigader ur det förflutna. Snarare som känsloladdade rekonstruktioner av förlorade liv. Om de syns ostadiga på sina spindelben är det inte av svaghet utan för att de reser sig i trots och motstånd.
Santiago Mostyn, ”Red summer edit”, 2019.Bild: Daniel Zachrisson
I utställningen spelar ett par av dem dessutom rollen som vittnen till scenerna på Santiago Mostyns dokumentärt svartvita kollagetapeter i sidogallerierna: förödelse efter imperialistiskt och rasistiskt våld, svarta män radas upp med händerna över huvudet, en liten pojke någonstans i Sydstaterna ser en vit mobb marschera förbi. Som en extra käftsmäll har Mostyn hängt upp ett par färgfoton från New Yorks badstrand. På det ena småpratar några medelålders kvinnor med polisen, som på det andra har tvingat ner handfängslade svarta ungdomar på marken.
Som vittne till denna myndighetsrasism har Kamaly placerat skulpturen ”Selk'nam” – uppkallad efter folkmordet på ursprungsbefolkningen i Eldslandet. Den tänjer sig långsamt upp på sina sköra kopparrörsben.
På frågan om människan som alltings mått pekar Kamaly och Mostyn ut omänskliga strukturer. De lyckas formulera en mörk kolonial och rasistisk historia med visuell direktverkan. Så starkt att jag kommer att tänka på hur jazzmusikern Charles Mingus mitt under den intensivaste kampen mot rasismen i USA på 60-talet laddade sin musik med så mycket frihetlig blues att det sjöng om hans bas. Det handlar om att kunna forma och använda ett språk.
Hanni Kamaly, ”Dings”, stillbild från video, visas på Kulturen i Lund.Bild: Daniel Zachrisson
Språk kan ju också vara en nypa arsenik att långsamt förgifta sinnet med. Det visar Kamaly i sina filmer ”Headhandeye” och ”Dings”. Då Picasso såg masker från franska Västafrika hyllade han dem som primitiva, befriade från regler och tvång. Men Kamaly visar hur stympningar av människor i kolonierna gick hand i hand med plundringen av deras kulturer. Huvuden, händer, masker fraktades till imperiernas museer, där de togs om hand av europeiska experter som självklart visste allt bättre än afrikanerna. Av stympade lemmar och stulen konst formades ett språk som bar upp kolonialism och rasism. Arseniken hade gjort sin verkan.
Ulrika Gomm, ”Horizon”, 2018.Bild: Daniel Zachrisson
Ulrika Gomm undersöker hur måttet på människan speglas i språket. Under ett residens 2018 i Kina listade hon alla boktitlar efter 1989 som innehöll orden ”demokrati” och ”Kina” i Nationalbiblioteket i Peking. Resultatet blev ”Horizon”, som passande nog visas på Lunds stadsbibliotek.
Här kan jag läsa alla titlarna på mandarin och engelska, och njuta av verkets harmoniska fulländade cirkulära form byggd av diktaturens egna mått på mänsklighet. Snacka om skönhetens ironi. Gomms text-ljudverk ”Bygga nation och kroppar” är torrare med utdrag ur regeringsförklaringar 1914-2014. Det börjar med statens kollektiva ansvar för medborgarna och landar i vars och ens egna entreprenörskap: den neokapitalistiska individen formas.
Sandra Mujinga, ”ILYNL”.Bild: Daniel Zachrisson
Sandra Mujinga svarar på frågan om människan som alltings mått med en uppsluppen video om en individ som är hennes digitala dubbelgångare. Så upptagen av sin smartphone att hon knappt lägger märke till sekvenser från Malmö och Kongo som sveper förbi. Mujinga ställer motfrågor om subjektets gränser i en digital tid. Och går ännu längre med sina tre underbart rynkiga högresta elefantskulpturer, ”Touch face”. De smeker sig självupptaget i ansiktet med snablarna och analogin med den lika självupptagna blicken på smartphonen är uppenbar. Går det att ställa frågan om människan som alltings mått om vi blandar in djuren också?
Och jo, ”Alltings mått. Om det (o)mänskliga” tenderar att svämma över av idéer och historia. Det kanske är litet spretigt. Men framför allt upplever jag utställningen som generös eftersom alla konstnärerna är suveräna bildmakare med direkt tilltal. Och det tar konsthallen vara på med en följsam scenografi. Det här är konst med rejält visuellt – och politiskt – tryck.
Gå till toppen