Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

I Galveston finns varken försoning eller något lyckligt slut

Mélanie Laurent har gjort en stenhård thriller.

Ben Foster och Elle Fanning i ”Galveston”.Bild: Nonstop Entertainment

Galveston

Strömmad film. Dramathriller. USA, 2019. Regi: Mélanie Laurent. Med: Ben Foster, Elle Fanning, Beau Bridges. Längd: 1.31. Premiär på Nonstop on Demand 15/7.

Lönnmördaren Roy Cady (Ben Foster) drabbas ofta av kvävande hostattacker. En tumör håller på att förstöra hans lungor. Insikten om sin egen dödlighet tvingar honom att utvärdera flera livsbeslut, något som inte minst blir akut när hans boss försöker knäppa honom i ett misslyckat bakhåll. I samma veva springer han på eskorten Rocky (Elle Fanning), och tillsammans gör de sitt bästa för att undfly Roys trassliga förflutna.
Mélanie Laurent har gjort en stabil filmatisering av Nic Pizzolattos debutroman, den whiskystinkande noirsagan ”Galveston” från 2010. Det var en bok han skrev som ett slags förstudie till det stora publika genombrottet han fick med första säsongen av ”True detective” 2014. Men även om romanen har många beröringspunkter med serien som kom att innebära noir-genrens återkomst till den kommersiella marknaden, är det här en betydligt mer lågmäld och krampaktigt ångestladdad berättelse.
”Galveston” är fylld till bredden med nerlusade motell, tobaksinpyrda barer och män som inte kan tala ur skägget. Med andra ord som upplagt för att bli en tramsig uppvisning i noir-kitsch, en fälla som den danske exporten Nicolas Winding Refn dök huvudstupa ned i med sin överskattade nostalgitripp ”Drive” från 2010. Men Laurent lyckas, till skillnad från Refn, göra en övertygande genrefilm, som både fungerar som thriller och som uppvisning i hennes konstnärliga förmåga som mer ambitiöst gestaltande filmskapare.
Något som tyngde ner första säsongen av ”True detective” var det påklistrade lyckliga slutet. Och frågan är om någon var övertygad. Pizzolatto är i ärlighetens namn inte bra på att försäkra en om att världen är en harmonisk plats. Laurent köper romanförlagans nersvärtade premisser, men hon tillför även ytterligare ett stråk av genretypisk nihilism. I ”Galveston” duttas det inte med tittaren. Trots ett till synes försonande slut, hotar ett vrålande mörker att sluka alla vid vägs ände. Här finns det ingen gudomlig rättvisa, bara en kosmisk tystnad. Och som Roys ex säger i en plågsam scen: ”Vi är alla döende”.
Gå till toppen