De allra flesta av oss upplever en allvarlig brist på tid. Vem känner inte en längtan efter mer tid att umgås, läsa, vila, motionera eller utöva ett hobbyprojekt?

Vad är det då vi gör med all vår tid? Svaret är att vi jobbar. Normen är att jobba åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan. Om man väger antalet jobbtimmar mot de timmar då vi gör det vi tycker om blir kalkylen ganska nedslående. Man ifrågasätter lätt varför vi jobbar så mycket.

Missförstå mig inte – jag älskar mitt jobb. Men oavsett hur bra man trivs med sitt jobb så kvarstår det faktum att vi har relativt lite tid till allt det där andra som också är viktigt i livet.

Samtidigt växer bristerna. I vården, omsorgen, skolan och överallt i samhället, även i de vinstdrivande företagen, upplever vi långtgående brister som många gånger beror på personalens brist på tid. Men konstaterade vi inte precis att vi kanske jobbar för mycket? Hur kan det då vara just brist på arbetstid som är problemet?

Min bestämda uppfattning är att orsaken bakom nästan allt det vi idag anser varit ”bättre förr” är under-bemanning. Underbemanning skapar stress. Stressen gör att läraren inte klarar av att hantera den stökiga situationen i klassrummet. Stressen gör läkaren otillgänglig och skapar långa vårdköer. Stressen gör att våra äldre sällan får ens sina grundläggande behov tillgodosedda. Stressen gör att busschaufförens leende uteblir.

Det som tveklöst var ”bättre förr” var att vi hade tid för varandra, både i och utanför arbetet. Idag jagar före-tag effektiviseringar och kostnadsbesparingar, och den största kostnaden hos de allra flesta verksamheter är personalen. Personalen är också en resurs som är elastisk – en person skulle kunna göra två personers jobb, om man bara effektiviserar och pressar på.

Tänk om vi kunde se till att hela landets arbetsplatser, offentliga som privata, kunde lösa problemet med underbemanningen? Jag är övertygad om att många av de moderna problem vi ser i samhället till stor del skulle försvinna.

Därför efterlyser jag en omfattande jobbreform. Det måste bli betydligt billigare och enklare att anställa. Först då gör vi det möjligt för bemanningen att nå en rimlig nivå. Dess-utom öppnar det upp för många andra positiva effekter som en sjunkande arbetslöshet medför.

Nyckeln till Sveriges framtid ligger i rejält sänkta skatter och avgifter för att anställa. Detta måste dessutom gälla alla arbetstagare oavsett socioekonomisk bakgrund. Inom bostadspolitiken pratar man om ”flyttkedjor”, vilket också är en relevant mekanism på arbetsmarknaden.

De positiva effekterna går inte att underskatta. Utan att vara nationalekonom är jag övertygad om att en sådan reform till stor del skulle bekosta sig själv genom att fler kommer i arbete och i många fall byter bidragsberoende och utanförskap mot anställning och egen försörjning.

Tänk på det så här – vi beskattar tobak, alkohol och flygresor för att vi vill begränsa omfattningen. Hur motiverar vi då den höga beskattningen på arbete?

systemutvecklare och företagare

Malmö