Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Julian Barnes debut är en ideal kombination av pojkbok och bildningsroman

Livslögner, pojkrumsdrömmar och föraktad borgerlighet. Magnus Eriksson läser Julian Barnes vackra skildring av lyckan i debutromanen ”Metroland”.

Julian Barnes debuterade 1980 med ”Metroland”. Romanen har nu för första gången översatts till svenska.Bild: DAN HANSSON / SvD / TT

Julian Barnes

Metroland. Översättning: Andreas Vesterlund. Bakhåll.

I Julian Barnes debutroman ”Metroland” förlorar Chris Lloyd oskulden i Paris 1968. I filmatiseringen av romanen sker det under ett fotografi på Miles Davis. Vi hör också Françoise Hardy sjunga ”Tous les garçons et les filles”. Men endast åskådaren hör sången, den ligger som en röst över det gestaltade skeendet.
Det är kanske den ultimata pojkrumsdrömmen, den pseudo-intellektuella editionen. I rollerna som Chris och hans franska flickvän Annick ser vi Christopher Bale och Elsa Zylberstein. I Paris träffar Chris även sin engelska fru Marion (Emily Watson).
I romanen, ursprungligen utgiven 1980 men först nu i svensk översättning, följer vi Chris i tre tidsskikt: under tonåren i förorten längs Metropolitan Line (därav titeln) 1963, i Paris som stipendiat 1968 och åter i Metroland 1977.
Årtalen är inga tillfälligheter. 1963 frodas drömmarna om en livsavgörande förändring och om uppbrottet från Metroland trots att Chris och bästa vännen Toni är mer ansatta av den klassiska musiken än av den framvällande pop- och bluesvågen.
De två andra åren är revolutionära fetischer. I Paris hör Chris talas om att något händer, men han ser inget. Den pseudo-revolutionära kälkbohemen Toni förebrår honom för att han inte deltar. Om Chris varit med om de små händelserna 1914-1918 skulle hans minne av dem varit att han lagade cykeln, häcklar Toni.
Spelplanen är tydlig. I ungdomen föraktar spolingarna borgerligheten. De ägnar sig åt ”konstruktivt drällande” enligt fransk flanörsmodell, och de drömmer om Paris, uppfyllda av symbolistisk poesi och kaféromantik. Men Chris återvänder till förorten och det inrutade livet. Han blir svikaren, anpasslingen.
Jag har läst boken flera gånger, både i original och nu i Andreas Vesterlunds översättning som är så bra som det är möjligt; det är svårt att översätta tidstypisk jargong, men Vesterlund gör det genomgående fint.
Jag har också sett filmen flera gånger. Det är en sorgligt förbisedd pärla, där Philip Saville visar klockren känsla för romanens stämningar när han ändrar historien för att göra den mer filmatisk. Till och med Mark Knopflers lätt anakronistiska, Django Reinhardt-inspirerade musik passar perfekt.
Därför fylls min läsning av filmbilder som förstärker tematiken. Och självklart är den påstådda anpasslingen hjälten. Chris har blivit sina föräldrar, säger Toni, men han är också en lycklig människa. Men det handlar inte om en svärmisk lycka utan om en avklarnad känsla där förnöjsamhet inte är något negativt. Så typiskt engelskt, skulle Annick ha sagt.
Samtidigt lever Toni en livslögn, uppfylld av revolutionsromantik och sin inbillade, poetiska genialitet. Att han lever kvar i en pubertal omvärldsförståelse understryks av att han fortfarande dricker Guinness.
Som en kritisk motröst, även mot Chris, finns Marion. Hennes korta repliker är små mästerstycken av seriöst gycklande och lätt cyniskt genomskådande.
”Metroland” är en ideal kombination av pojkbok och bildningsroman, en vacker skildring av lyckan i att ta Candides luttrade insikt på allvar. Chris Lloyd odlar sin trädgård både symboliskt och bokstavligt.
Gå till toppen