Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Marit Kapla skildrar avfolkade Osebol med poesins tyngd

Ett lyriskt reportage i tegelstensformat. Marit Kapla har åkt hem till byn och intervjuat invånarna i värmländska Osebol. Det går knappast att få en mer mångsidig bild av svensk landsbygd just nu, skriver Ann Lingebrandt.

Marit Kapla.Bild: Trinidad Carrillo

Marit Kapla

Osebol. Teg Publishing.

”Ändrar de inte på saker och ting / och prioriterar annorlunda / så kommer landsbygden att dö ut. // Det är så.” Den som slår fast detta är Urban Nilsson, född 1976, bosatt i byn Osebol vid Klarälven i norra Värmland. Han är en av alla Osebolbor som kommer till tals i Marit Kaplas hyllade debutbok med titel efter orten. I Osebol symboliseras det lantliga borttynandet av en gammal stenbro som stängts av för trafik eftersom den anses för dyr att renovera. Det har gjort vägen över älven, och till närmsta livsmedelsbutik, åtskilliga kilometer längre. Också annat har slagit igen: lanthandeln, skolan, ja, till och med bäversafarin har fått lägga ned för att gnagarna inte längre vill visa sig för turisterna.
Vad vi egentligen ska ha glesbygden till är en fråga som ständigt ligger och skaver i debatten om klyftan mellan stad och land. Sommartid är det lätt – ur ett urbant perspektiv – att se vad landet är bra för. Det ska leverera idyll åt utarbetade stadsbor och under några veckor servera fint väder, vackra vyer och fullgod semesterservice. Resten av året duger det väl som råvarulager och elkraftsproducent. När avfolkning och välfärdskostnader diskuteras är det ofta underförstått att glesbygdsbor knappast är något att satsa på. Framtiden tillhör staden. Eller som det heter i en grumlig Flashback-tråd: ”varför väljer folk att bosätta sig i Norrland när de lika gärna kan bo i Skåne?”
Marit Kapla som själv är en utflyttare, Göteborgsbaserad redaktör för Ord&Bild, har åkt hem till byn och intervjuat i stort sett alla vuxna invånare. I hennes storslagna projekt ger fyrtiotalet individer tillsammans en collageartad bild av varför man väljer att bo kvar på en sådan plats, eller till och med flytta dit.
På 800 framforsande sidor presenteras ett tvärsnitt av alla slags människor man överhuvudtaget kan föreställa sig i en by. Här är de som bott på samma plats i generationer och de som nyligen flyttat från Danmark för den friska luftens skull. Här är ungraren som behöver vinter, stockholmarna som fått nog, flyktingen som startade ett socialistiskt kollektiv på sjuttiotalet och den unga snickaren som pietetsfullt tar hand om sin artonhundratalskåk.
Här är varghatarna och invandringsmotståndarna, kvinnan som är god man åt en ensamkommande flyktingpojke och den inflyttade pensionerade läraren som klagar på bygdens skarpa könsuppdelning. Här är hemtjänstpersonalen, de före detta skogsarbetarna, turistentreprenörerna och en kvinnlig brandman som ”vill ha rå natur”. Alla dessa röster får tala fritt, utan några tillrättaläggande kommentarer från författarens sida.
Resultatet är ett lyriskt reportage i tegelstensformat. Man kan tala om en Svetlana Aleksijevitj-effekt: Kapla har skalat av materialet till på samma gång luftiga och förtätade utsagor med radbrytningar à la dikt – och vips blir pratet till ren och skär poesi, av det nyenkla, vardagskonkreta slaget.
Och bjässen ”Osebol” kan därmed placeras på hyllan intill andra diktböcker från senare år som använt poesin för att porträttera en plats, vidga bilden av det provinsiella och inte minst ge röst åt kollektiva erfarenheter. David Vikgren var tidigt ute med sin norrbottniska språktumlare ”Folkmun” (2011), David Väyrynen uppdaterade bygdediktningen i sin lapptäckeslika presentation av Malmfälten i ”Marken” (2017) och Linnea Axelsson kammade hem fjolårets Augustpris för sitt samiska släktepos ”Ædnan”.
Kaplas grepp förnyar väl snarare journalistiken än lyriken, men visar samtidigt hur användbar och generös den poetiska formen kan vara, och vilken tyngd vardagens poesi kan ha. Om stämmorna som hörs är av de mest varierade slag finns samtidigt ett ledmotiv i detta körverk: gamla som unga ger ord åt svårigheten i att bo i en nedläggningsbygd.
Så spekulerar Natia Ellelund, född 1988: ”De gör det svårare för folk / att leva i byar. // Alla vill till städer. / Där är det kanske lättare att manipulera folk.” Örjan Björ, född 1969, förklarar: ”Då fanns det post / och Birgit hade öppet / och bron var öppen. // Nu släcker de ner lite hur de vill.” Och före detta affärsinnehavaren Birgit Emilsson, född 1939, fnyser: ”Å vilken fin bygd och fin… bla bla. / Man kan väl inte leva på luft heller.”
Den osebolska verkligheten speglar ett större sammanhang: kommuner i glesbygd tappar invånare i takt med att servicen försämras. Om cirka ett decennium beräknas tio procent av glesbygdens befolkning vara över åttio år, vilket kommer att sätta välfärden på svåra prov. Samtidigt visade en rapport från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor tidigare i år att unga på landsbygden inte känner sig lika delaktiga i samhället som unga stadsbor, har mindre framtidstro och upplever sig vara bortglömda av resten av Sverige.
Som holländaren Geert Cornelis ”Geco” Dunkers dystert sammanfattar: ”Glesbygden i Sverige är stor / men den blir samtidigt / mindre och mindre. // Det blir ingen ungdom kvar.”
Den som vill förstå vad som drev vårens bensinuppror har en hel del att hämta i Marit Kaplas bok. Men samtidigt som ”Osebol” gör poesi av glesbygdsfrågorna fångar den också liv, med öden som koncentrerade buljongtärningar och utsnitt ur en Sverigehistoria som omfattar nästan ett helt sekels omdaningar. Det går knappast att få en mer mångsidig bild av svensk landsbygd just nu.
För det finns ju även enkla svar på frågan varför landsbygden fortfarande är, och kommer att förbli, levande. Som Urban Nilsson konstaterar: ”Jag trivs inte nån annanstans så… / det måste bli här.”
Så är det också.
Gå till toppen