Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Heidi Avellan: Sommar. Ställ tofflorna rätt.

Svensk sommar är full av sociala koder. Svenskhet. Och debatt om det annorlunda. Vad sägs om tolerans? En fin gammal svensk tradition.

Slitna trätofflor. Svensk sommar.Bild: Hase Holmberg
Svensk sommar. Urblekta shorts, formlös solhatt och sliten badrock. Minns hur Mickan i Solsidan, filmen, kämpade med nävar och sax för att få familjens nya NK-rockar att se medtagna ut, för att smälta in på morgondoppet i Torekov.
Hon hade social talang och sinne för sociala markörer.
Bara nyrika stekare ser ut som nyrika stekare. Men många vet inte – så där på detaljnivå – vad som gäller i den svenska sommaren.
Är det här viktigt? På riktigt? Egentligen inte, men lite besvärligt för den som inte klarar av koderna – och irriterande för dem som kan koderna och inte fattar att andra inte gör det.
Som vid badbryggan i Falsterbo 2009, då några som inte tillbringat alla sina somrar i det svenska badparadiset inte kunde läsa träskospråket: tofflor vid början av bryggan betyder att någon morgonbadar naken. Det tyckte de som kunde koden var alldeles självklart, ett uttryck för hänsyn och integritet. Andra menade att det var ett fånigt påhitt, och inte ens någon genuin gammal tradition utan bara överklassfasoner. Hur som helst ska regeln ha slutat gälla.
Den svenska sommaren är minerad med sociala koder. Från midsommarens små grodor till kräftorna och de drycker dessa kräfva.
Att inte kunna dem är inte farligt, men väldigt förvirrande. Att som vuxen ta in det alla andra fått med modersmjölken – och inte ens vet att de vet – det är inte lätt. Svenskt sommarfirande är mer diffust än årets högtider; på jul är det gran och till midsommar stång, till påsk gäller ägg och till Mårten gås i Skåne. Men lika rituellt.
En av denna svenska sommars debatter handlar om svenskhet. Eller snarare en irritation över annorlundahet.
Segregationen är ett problem som går att diskutera i termer av pengar: arbetslöshet, dålig hälsa och svaga skolresultat kostar. Den går att diskutera i termer av utanförskap, mänskligt lidande.
Men här handlar det om något annat.
Kajsa Dovstad, krönikör i Göteborgs-Posten, berättar (15/6) hur hon en höstkväll i Gävle gick in i en butik som höll öppet sent. Den hade skyltar på arabiska, köttet var halalmärkt och hon kunde inte hitta frysta köttbullar. Det blev snabbmakaroner – och en undran om Sverige förändras i mer än lagom takt. ”Jag är i Sverige, ett Sverige som inte känns svenskt. Och jag gillar det inte. Jimmie-moment, som min bekant skulle säga.”
"Jimmie-moment"?
Jag läste och trodde att det var en parodi. Mångkultur i skrattspegeln. Jag hade fel.
Är det rasism att konstatera att stadsbilden i svenska städer förändrats på mycket kort tid?, undrade ledarskribent Ivar Arpi i Svenska Dagbladet (12/6) och svarade nej.
Han beskrev miljöer, i avfolkningsbygder, där majoritetsbefolkningen dragit sig tillbaka till sina villor och blivit osynlig som om vore den en minoritet och siade om att det måste bli så på sikt: It’s the demography, stupid! Demografin.
”Nej, det är inte främlingsfientligt att vilja känna sig hemma i sin kultur och sitt lands identitet, och att lyfta fram konsekvenserna av den invandring som inte har integrerats. Det är fullt rimligt. Man behöver inte gilla läget”, skrev Arpi.
Inte? Vad sägs om tolerans? En fin gammal svensk tradition.
Det finns konsekvenser av invandring – som hederskultur, religiös extremism och patriarkala strukturer – som aldrig kan tolereras. Men att bunta ihop detta och en massa annat som ”mångkultur”, ett tillstånd som uppstår då människor från flera kulturer lever ihop, leder inte framåt.
Det gör däremot tolerans. Inte tolerans för intoleransen, men för andras sätt att leva.
Segregationen är ett stort problem i dagens Sverige. Att hantera den måste stå högt på politikernas agenda. Det handlar främst om jobb åt de vuxna och fullgod skolgång åt barnen, möjlighet att försörja sig och att lära sig språket och sederna.
Så att också de som kommit till Sverige under de senaste åren får bli en del av samhället, precis som de som kom från det sönderfallande Jugoslavien tidigt 90-tal. Många av dem sågs då som främmande och svårintegrerade. Idag lever de vanliga svenssonliv. Liksom balterna som kom under andra världskriget, ungrarna på flykt undan den sovjetstödda diktaturen på 50-talet, polska judar som flydde antisemitiska trakasserier sent 60-tal – och alla som kommit för att bygga ett bättre liv och samtidigt bygga Sverige bättre. Finnar, greker, italienare, jugoslaver …
Det gäller att stå ut med att invandraraffärer har ett sortiment anpassat efter sin kundgrupp. Det gäller att stå ut med andra utseenden, andra kläder, ändra seder.
Men minst lika viktigt är att stå upp för gällande värderingar:
Svensk lag gäller och den gäller alla. Här finns inte plats för hederskultur eller sharia, här finns inte plats för självutnämnda moralpoliser i förorten eller alternativ rättskipning. Här gäller respekt för mänskliga rättigheter som yttrandefrihet och åsiktsfrihet, jämlikhet och jämställdhet. Här får var och en själv välja liv och livspartner.
Sedan får alla välja mat och kläder, tillbe sin gud eller slippa religion. Fira sina högtider. Och sin sommar. Den där märkligt ambitiösa tiden som prövar den svåra konsten att bara vara. I foppatofflor på campingen eller trätofflor på Österlen.
Nu ställer också jag mina slitna sandaler i sanden på stranden. Lördagskrönikan är tillbaka den 10 augusti.
Gå till toppen