Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

”Tell it to the bees”: En film vi redan sett

Annabel Jankels film är ambitiös. Men skildringen av lesbisk kärlek är minst sagt mossig, tycker Camilla Larsson.

Holliday Grainger och Anna Paquin i ”Tell it to the bees”.Bild: Lucky Dogs

Tell it to the bees

BIO. Drama. Storbritannien, 2018. Regi: Annabel Jankel. Medverkande: Anna Paquin, Holliday Grainger, Gregor Selkirk, Emun Elliott, Lauren Lyle. Åldergräns: 15 år. Längd: 1.46.

Jag antar att Annabel Jankel vill berätta en engagerande, omtumlande och upprörande historia om hur kvinnor i allmänhet och lesbiska kvinnor i synnerhet behandlades i tidiga 1950-talets fördomsfulla Skottland. Skildra stark passion. Och en mor- och sonrelation som övervinner allt. Tyvärr lyckas hon bara hyfsat och endast med delar av ambitionen.
Som helhet blir ”Tell it to the bees” en film vi sett väldigt många gånger förut. Fattigt arbetar-Storbritannien i brytningstid. Grått, trist, vulgärt och skitigt å ena sidan. Vackert, romantiskt, härligt och bildat å den andra. I centrum står den lille empatiske pojken Charlie (Gregor Selkirk) och hans dansanta mamma Lydia (en förtrollande Holliday Grainger), som blivit övergivna av den råbarkade pappan och maken.
När jobbet på fabriken ryker och ekonomin rasar blir de erbjudna att flytta in till den nyligen hemflyttade läkaren Jean (Anna Paquin), som tagit över sin fars praktik. Charlie blomstrar och får den okonventionella läkarens bin som bästa kompisar. Den sprudlande Lydia blomstrar ännu lite mer än vanligt och de två kvinnorna får snart en nära relation.
Passionen som växer fram mellan den spontana Lydia och den återhållsamma Jean är riktigt fint skildrad. Känslorna som inte går att hålla tillbaka och lusten och spänningen i luften går bokstavligen att ta på.
Men. Kom igen. Det är 2019. Att skildra lesbisk kärlek genom smörad lins, eteriskt vackra kvinnliga varelser, fladdrande tyger, skira, underbara klänningar och frestande snabba skymtar av kroppsdelar blir mer än gäspigt. Och att göra goda rollfigurer vackra och mångdimensionella och onda fula och endimensionella hör mer hemma i en gammalmodig saga än i ett modernt drama. Och som en saga slutar också filmen. Den elaka häxan och det onda monstret besegras. Kärleken och godheten vinner. Med lite hjälp från bina.
Gå till toppen