Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Minnesord om Martin Svensson

Martin Svensson, verkmästare på dåvarande Boliden Kemis Fosforsyrafabrik, från starten fram till sin pensionering 1982, har avlidit på Lissgårdens äldreboende i Näsåker, Ångermanland. Han skulle ha fyllt 99 år den 19 juli – vilket nu blev dagen för hans begravning, vilken hölls i Ådals-Lidens kyrka, Härnösands stift. Hans maka Ann avled i november 2018.

Sven, som hans föräldrar och syskon kallade honom (Martin blev av någon anledning hans tilltalsnamn vid flytten till Skåne) var i yngre år specerihandlare i Norrbotten.
Dock, vid dryga trettio sadlade han om, och började inom processindustri på Rönnskärsverken utanför Skellefteå. Sedermera kom han till Oxelösunds järnverk, och i mitten på 60-talet bodde Martin och Ann i Tunisien, där Martin deltog i byggande och drifttagning av en fosforsyrafabrik.
I Tunisien började jag kalla Martin och Ann för ”Omar” och ”Mimmi”, något som sedan (för)följde dem resten av deras liv, var än de bodde. Speciellt inom familjen/släkten blev det deras tilltalsnamn.
Efter att ha återvänt till Sverige sökte sig Martin och Ann till Helsingborg, där Boliden Kemi skulle bygga en fosforsyrafabrik – något som Martin alltså redan varit med om.
Så flyttlasset gick till Vallåkra där de bodde fram till 1975, då de flyttade till ett hus i Ättekulla – bara att rulla nerför Rusthållsgatan på cykeln så var Martin framme vid jobbet. Ann arbetade inom vården på dåvarande Kungshults sjukhem, och sedermera på gamla delen av Helsingborgs lasarett (den del där Gustav VI Adolf vårdades på sina sista dagar).
Fosforsyrafabriken kom att bli tämligen omtalad i Helsingborg efter att romanen ”Slamfarmen” publicerats i mitten på 70-talet. Martin var lätt igenkännbar som Malte Jansson, en icke helt sympatisk beskrivning – men författaren Torgny Karnstedt pekade mycket riktigt på att Martin författade snapsvisor, vilka sjöngs vid sammankomster utanför arbetstid.
Efter pensionen flyttade Martin och Ann till en lägenhet på Drottninggatan, och Martin blev bostadsrättsföreningens alltiallo. Med sitt praktiska handlag kom Martin under sin livstid att bygga, bygga om och renovera ett flertal hus och lägenheter. Han var även en god skidåkare och jägare, samt trakterade ett antal musikinstrument.
I slutet på 90-talet bestämde sig Martin och Ann för att flytta till Norrland igen. Som 85- och 83-åring flyttade Martin och Ann från lägenhet till villa, det kan diskuteras huruvida det var beundransvärt eller dumdristigt, men det säger mycket om hur de var – arbetsamma och tjuriga på ett positivt sätt.
De kom så mycket längre ut i Sverige och världen, trots sina enkla bakgrunder från Norrlands inland. De hade alltid en positiv attityd, och det fanns mycket glädje och skoj i deras hus, var än de bodde. Som äldsta barnbarn har det varit ett privilegium att ha haft sådana morföräldrar och en epok går nu bokstavligt talat i graven.
Daniel Björklund
Gå till toppen