Vi skriver och läser mer än någonsin. Vi bloggar, sms:ar, twittrar, uppdaterar våra Facebook-profiler. Genom sociala medier och andra kanaler skapar vi våra identiteter. Dokumentärfilmen ”I love you, now die” handlar om språket i en digital tidsålder, hur språket används i syfte att skapa oss själva men också hur vi formar vår omgivning genom skriften. Kräver språkets handlingskraft en närvarande kropp? Eller har språket något slags påverkan på sin mottagare trots frånvarande avsändare?

Tonåringarna Michelle Carter och Conrad Roy träffade varandra få gånger i verkliga livet, men genom nätet och sms byggde de en invecklad, djupt destruktiv relation. Allt fick en tragisk vändning när Conrad tog sitt liv. Det framkommer snart att Michelle var med under hela självmordsprocessen. Hon var där när han förberedde sig: läste olika manualer på nätet om hur man bäst och mest smärtfritt tar livet av sig, köpte material och verktyg, bestämde metod, datum, tid och plats. Hon peppade honom när hans mod i sista stund sjönk. Men hon var däremot aldrig fysiskt på plats, utan ett slags spöklik närvaro i en sms-tråd.

”I love you, now die” följer samma dramaturgiska mall som en generisk true crime-serie, komplett med musik som talar om för oss vad vi borde känna, inklippsbilder på havet och vajande amerikanska flaggor som ser ut att vara köpta från någon bildbyrå och intrigvändningar i enlighet med deckargenrens mindre smickrande impulser. Det här skulle också lätt kunna spädas ut till att bli en långkörare, men även om material finns för en längre serie, är ”I love you, now die” inte mer än drygt två timmar.

Filmen – för det är en film, trots den vilseledande rubriceringen mini-serie – är uppdelad i två akter där den andra delen är den överlägset mest intressanta. Vår bild av Michelle har fram tills dess varit lika platt som de fotografier som klistrades upp på världens alla löpsedlar: ett slags sentida häxa, en hånfullt flinande giftmörderska med sms:et som sitt arsenik. Vi får istället en oväntad inblick i en söndertrasad verklighet, en splittrad tillvaro som byggs upp av pop-referenser och sociala medier. Här blir till exempel tv-serien ”Glee” en viktig ledtråd i hur man ska förstå Michelle Carters språk, moral och världsbild.

Romeo och Julia är sinnebilden, åtminstone för Michelle, hur hennes och Conrads tillvaro borde se ut. Desto mer tragiskt blir det när hon visar sig okunnig om slutet på Shakespeares drama: det slutar som bekant i självmord. Filmen är framför allt som starkast när den diskuterar den labila och komplexa relation som växte fram mellan Michelle och Conrad, hur deras redan otydliga sms-kommunikation, en oansvarig konsumtion av antidepressiva preparat och något som liknar en delad och gradvis urspårad vanföreställning långsamt triggar igång ett ömsesidigt destruktivt beteende.

Den stora detektiven allmänheten får ibland komma till tals, och det är nästan endast i form av ”jag-säger-bara-vad-alla-tänker”-kommentarer. Som dramaturgiskt grepp är det här rätt lumpet, och det är framför allt här filmen snavar. Något moraliskt indignerat diner-biträde blir avlöst av en högprofilerad tonårspsykolog. Effekten är löjlig, som att korsklippa ett rabiat nättroll med en professor i astrofysik och vänta sig att uttalandena ska komplettera varandra.