Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Henrik Bredberg: Långt från Liseberg.

Välkänd sentens över en grind i Auschwitz I.Bild: Michael Sohn
Hemma i Sverige igen efter en sommarresa med yngsta dottern till den lilla orten Oświęcim i södra Polen upptäcker jag en liten, oansenlig artikel.
Liseberg, nöjesparken i Göteborg, har i sommar haft problem med heilande ungdomar. När de åker i attraktioner där man fotograferas – Flumeride och Helix – passar de unga på att göra Hitlerhälsningar.
Ungdomligt oförstånd? Jo, säkert. Men sedan? En lätt axelryckning, ett nervöst fnitter och så kan de skollediga ungdomarna fortsätta roa sig i åkattraktionerna?
Är det rimligt med ett så lättsamt förhållande till en ideologi vars systematiska ondska visat hur lågt en hel civilisation kan sjunka, och vars förespråkare än idag ser våld som en rättfärdig politisk metod?
Liseberg verkar hantera händelserna bra. Vakter och polis tillkallas omgående, eftersom agerandet är brottsligt. Hitlerhälsningar är hets mot folkgrupp, låt vara att uppsåt i hatbrottet kan vara svårt att bevisa. I mitten av juli hade Liseberg gjort polisanmälningar i åtta fall, rapporterar SVT Nyheter Väst.
I måndags, på årsdagen av Utöyaterrorn, skrev de två riksdagsledamöterna (S) Kadir Kasirga och Anders Österberg på Expressens debattsida:
”Vi trodde att efter terrordådet skulle högerextremismen försvinna för den hade visat sitt vidriga ansikte. Men så blev det inte /…/ Rasism, fascism och nazism ökar i Sverige och Europa.”
Polska Oświęcim är mer känt under sitt tyska namn:
Auschwitz.
Samma Auschwitz som, särskilt efter Wannseekonferensen utanför Berlin i januari 1942 om judefrågans ”slutgiltiga lösning”, utgjorde ett centrum för den nazityska strävan att utrota hela den judiska befolkningen i Europa.
Samma Auschwitz som egentligen var ett helt komplex av koncentrations-, arbets- och förintelseläger. Det bestod av Auschwitz I – där Arbeit macht frei, Arbete gör dig fri, stod som en hånande inskription över en grind. Av Auschwitz II, Birkenau, vars gaskamrar väntade på mängder av de människor som anlände i trånga tågvagnar. Samt ett knappt femtiotal mindre kompletterande läger.
Samma Auschwitz som med en metaforisk term, sannolikt myntad av en tysk lägerläkare, kallats anus mundi, världens anus.
Auschwitz krävde mer än en miljon dödsoffer. De flesta judar, men också bland andra romer, homosexuella och politiska motståndare.
Där gick vi, dottern och jag, och saknade ord. Det kändes som om varenda fråga som började med ”Pappa, varför ...” möttes av min tystnad.
Efter resan har viljan bara ökat att sända tacksamma tankar vidare:
* till de ännu levande överlevare som, trots smärtan, tålmodigt orkar berätta, gång på gång, om Förintelsens fasor.
* till alla lärare som förklarar och diskuterar hur det kunde hända, som tillsammans med ungdomar söker svar på detta ”varför”.
* till den skolpersonal och andra engagerade som inser det viktiga och tar med ungdomar till koncentrationslägren.
* till de guider i Auschwitz och på andra platser som – nedtonat och värdigt – förmår berätta för grupp efter grupp i en strid ström. De står som garanter för att ett förintelseläger inte blir en turistattraktion bland andra. Ibland ber guiderna gruppen att avstå från att prata eller ta bilder. Av respekt för de offer som här gasades, sköts, torterades, utsattes för SS-Hauptsturmführer Josef Mengeles experiment eller helt enkelt dukade under av sjukdomar, svält och stenhårt arbete.
Längre från en svensk nöjespark är svårt att komma.
Gå till toppen