Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Läsartext: Jag kan inte torka min sons tårar med hjälp av ett vänligt bemötande

Som om läkaren håller en porslinsdocka som ligger i skärvor i sina händer och säger att hen har ett mirakelklister – så känns det för den förtvivlade pappan som undrar hur lång tid det ska ta att få en medicin som kan hjälpa till att reglera hans sons adhd. Bilden är tagen i ett annat sammanhang.Bild: Henrik Montgomery/TT
Tänk dig att du går till en läkare i ett av de länder som sägs ha den bästa sjukvården i världen, den högsta välfärden i världen. Tänk dig att du blir vänligt bemött och att din läkare sätter sig ner och tålmodigt förklarar att du definitivt är i behov av medicin och att hen ska skriva ut denna medicin så fort som möjligt och därmed ge dig en livskvalité du tidigare bara kunnat drömma om.
Tänk dig att det är en medicin som du inte måste ha för att överleva men som du behöver för att kunna må bra, kunna vara en naturlig del av samhället, kunna orka leva.
Tänk dig att du går sönder om du inte får den. Som om du faktiskt redan gått sönder men att du omvandlar ditt sista hopp till ett uns energi som du spenderar på ett läkarkontor.
Som om läkaren håller en porslinsdocka som ligger i skärvor i sina händer och säger att hen har ett mirakelklister som kan pula ihop alla de där bitarna igen och på rätt plats dessutom. Tänk att du ler mot henne med ett ytterst tacksamt leende, med tårar i ögonen, när du förstår att du äntligen blir sedd. För att det känns som om du faktiskt har ett värde.
Tänk dig att du får vänta många månader, lång tid för att få ett besked kring medicinen. Att alla dina skärvor har börjat smulas sönder och att det inte finns något sätt att pussla ihop dem på så att du blir riktigt hel igen.
Tänk att du får höra att den där medicinen finns men att det kommer att dröja lång tid innan du får tillgång till den. För att det är kö, för att du inte prioriteras, för att det inte finns någon som kan ställa in medicinen. För att det inte finns ett bra system.
Tänk att du står utan medicin på grund av ett systemfel, i ett av världens bästa och rikaste länder.
Tänk nu att det här händer ditt barn. Att din 8-åriga son är den som går sönder och att du inte får några svar. Att du ser ditt barn kriga mot världen och ständigt stupa, för att det inte finns nödlösningar. Att du får en ursäkt och ett på förhand inpluggat svar, som alla har lärt sig.
För att det krävs en enad front. Framförhållning, planering, organisering, strukturering saknas. Alla de saker min son sägs sakna enligt sin diagnos. Exekutiva funktioner.
Den här barnpsykiatriska kliniken har förvisso gett mig och min familj ett vänligt bemötande men jag vet inte vad jag ska göra med det.
Jag kan inte torka min sons tårar, reglera hans energi, stoppa hans impulser, ge honom ett gott mående med hjälp av ett vänligt bemötande.
Jag hade förväntat mig så mycket mer. Diabetiker behöver sitt insulin, vid högt blodtryck krävs en annan medicin. Bryter du benet måste du inte gipsas men givetvis hjälper det benet att läka rätt.
Vid adhd verkar det vara mer godtyckligt. Kanske för att min son bara mår dåligt på insidan. Bara går sönder inombords. Om de bara visste hur ofta jag har önskat att min son hade ett brutet ben i stället.
Thomas
Förtvivlad pappa
Gå till toppen