På måndagen inleddes Pride i Stockholm. I ett internationellt perspektiv är Sverige ett bra land att leva i som hbtq-person. Alla har samma rättigheter och förutsättningar, oavsett sexuell läggning. På papperet.

Men som många får erfara innebär lika formella möjligheter inte alltid lika reella möjligheter. Hbtq-personer upplever fortfarande mer ohälsa och utsätts i högre utsträckning för diskriminering, våld och kränkningar än heterosexuella cis-personer, som känner sig hemma i sitt biologiska kön.

Detta gäller inte minst unga bisexuella kvinnor, enligt en rapport från Folkhälsomyndigheten som undersöker och jämför hälsa hos bisexuella, homosexuella och heterosexuella.

Jämfört med övriga grupper i rapporten har unga bisexuella tjejer minst tillit till andra människor, uppvisar mest ohälsa och är mest utsatta för våld, kränkningar och diskriminering. Av de bisexuella kvinnorna i rapporten hade 9,7 procent blivit utsatta för våld de senaste 12 månaderna, medan motsvarande siffra för heterosexuella kvinnor var 2,4 procent och för homosexuella kvinnor 3,8 procent.

Det kan tyckas förvånande. Den som är bisexuell kan ju välja mellan att leva i heteronormativitetens trygghet eller att få del av hbtq-gemenskapen.

Men val är inte alltid positivt, i synnerhet inte för den som inte vill välja. Snarare än att få ta del av ett smörgårdsbord av potentiella sexpartners och dubbla gemenskaper vittnar många bisexuella tjejer om att de inte känner sig välkomna i någondera grupp.

Många känner också att de inte blir tagna på allvar. Kärleken till kvinnor betraktas ibland som nyfiket experimenterande och ibland som ett steg på vägen till att "erkänna" att de egentligen är lesbiska.

När allt fler länder inskränker hbtq-personers rättigheter är det lätt att se till Sveriges många fördelar. Och mycket i Sverige är verkligen bra.