Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Mänskliga rättigheter har blivit ett instrument för politiska spel

Bild: RICHARD DREW
Detta är en insändare. Åsikterna är skribentens egna.
Den svenska idealbilden av mänskliga rättigheter håller dessa för ”universella”, ”oförytterliga” med mera. Ute i världen tyder realbilden snarare på att läget för mänskliga rättigheter är mer komplicerat.
Ett grundläggande problem är att precisera vad som räknas in som ”mänskliga rättigheter”. Det lär finnas omkring 100 ”editioner”. Innehållet kan skilja sig betydligt. Så har USA:s rättighetsförklaring (”Bill of Rights”) inget uttryckligt förbud mot dödsstraff. Ett sådant finns däremot i Europarådskonventionen för mänskliga rättigheter (EKMR) genom ett tilläggsprotokoll.
Ett annat problem gäller domvärjo (jurisdiktion). Förenta Nationernas deklaration om mänskliga rättigheter saknar en instans som kan döma en ansluten stat för överträdelser. En sådan instans finns för EKMR, nämligen Strasbourg-domstolen. Men Ryska Federationen antog 2015 en lag som tillåter landets författningsdom-stol att avgöra om man skall tillämpa Europadomstolens beslut ifall de går landet emot.
I praktiken är det tydligt att mänskliga rättigheter varken ses som universella eller oförytterliga.
Ett nytt hot mot mänskliga rättigheter har tillkommit under senare tid, i och med att dessa börjat användas som verktyg och vapen i politiska spel. Den amerikanska termen för denna process är ”weaponization”. Innebörden är att man systematiskt nyttjar någonting som vapen i en kamp. I amerikansk juridisk och statsvetenskaplig litteratur finns redan en gryende debatt om denna utveckling.
Filosofiskt sett är det fråga om en instrumentalisering, alltså att reducera något från att ha värde i sig till att vara ett medel för andra ändamål. Avsikten är att skaffa sig en större verktygslåda.
I fråga om mänskliga rättigheter är det då inte längre en fråga om att värna eller utveckla sådana (enligt någon ”edition”). I stället innebär processen en nedgradering från vision till medel.
I systemvetenskapen (cybernetiken) finns en grundregel som kallas ”principen om erforderlig variation” (”the principle of requisite variety”). Den är en matematiskt härledd princip som säger att i kampen mellan två system kommer det att dominera som förfogar över det bredare registret av åtgärder. Genom att reducera mänskliga rättigheter till pjäser i ett politiskt spel kan starka aktörer skaffa sig vidare politiskt svängrum.
Instrumentaliseringen av mänskliga rättigheter blev en framträdande säkerhetspolitisk resurs för USA vid millennieskiftet. Under förevändning att införa och skydda västerländska varianter av mänskliga rättigheter satsade man på ”regimförändringar” i flera länder. Som legitimerande princip införde man doktrinen om ”ansvaret att skydda” (”the responsibilty to protect”, R2P) den befolkning som finns i ett land som skall invaderas. Hur doktrinen skall tolkas och tillämpas har diskuterats i olika FN-organ under mer än tio år.
Bland motståndarna till R2P finns Folkrepubliken Kina och Ryska Federationen. Båda anser att principen legitimerar intrång i enskilda staters suveränitet, en annan folkrättslig grundsats.
Frågan om de långsiktiga effekterna vid en tilltagande instrumentaliseringen av mänskliga rättigheter har knappast alls diskuterats i Sverige.
Jonas Hartelius
Jonas Hartelius är fil. mag. i bland annat vetenskapsteori. Han har skrivit böcker om narkotika respektive opinionsbildning. Till ­vardags arbetar han som rättstolk i engelska.
Gå till toppen