Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Moa Berglöf: Genetiska koder bortskänkes. Till vem?

Litet rör, men värdefullt innehåll.Bild: Henrik Rosenqvist
Allt som krävs är lite spott, eller en bit hudavlagring. Sedan får du veta allt om ditt ursprung. Eller att din släkting är seriemördare.
Det tog 42 år innan polisen till slut lyckades identifiera och gripa The Golden State Killer, mördaren och våldtäktsmannen som härjade i 70- och 80-talets Kalifornien. Tillvägagångssättet var okonventionellt, men framgångsrikt: genom att skapa en profil med seriemördarens dna i en av USA:s många dna-baserade släktforskningsdatabaser lyckades polisen hitta först en avlägsen släkting och till slut mördaren, en före detta polis.
Dna-släktforskning, eller genetisk genealogi, är en snabbväxande trend i en tid när allt fler vill söka sina rötter och sitt ursprung. Vem som helst kan skicka in ett saliv- eller hudprov till något av de många företag som erbjuder tjänsten, och efter några veckor syns resultatet på företagets hemsida. Reklamen utlovar en karta över "ditt unika arv" – allt ifrån etniskt ursprung och varifrån i världen du härstammar, till släktingar du inte visste fanns.
Nu är det förstås inte många som har oturen att dela genetisk kod med en kalifornisk seriemördare. I juni visades SVT-dokumentären Min hemliga bror, där kanalens USA-korrespondent Carina Bergfeldt beskriver hur hon tack vare den här typen av släktforskning lyckades hitta en halvbror hon inte kände till. I januari sände Vetenskapens värld ett program om en svensk adopterad kvinna som hittat både en helbror och en halvsyster genom dna-test. Framgångshistorierna är många, inte minst om man läser på företagens egna hemsidor.
Men det amerikanska seriemördarexemplet väcker ändå frågan: vad samtycker den till som lägger sitt spott på lådan?
För det är tydligt att nya sätt att använda och matcha dna lockar. Vid årsskiftet blev det tillåtet för den svenska polisen att göra så kallade familjesökningar vid grova brott, som mord eller överfallsvåldtäkter. Det betyder att man inte bara söker efter den specifika gärningsmannens dna i polisregistren över misstänkta och dömda, utan också efter föräldrar, syskon eller barn. I våras kunde en 25 år gammal våldtäkt i Billdal, söder om Göteborg, klaras upp genom den nya metoden.
Och på onsdagen berättade Linköpingspolisen att man kommer att följa det amerikanska exemplet och använda sig av kommersiella dna-databaser för att försöka lösa det 15 år gamla dubbelmordet i Linköping, där en 8-årig pojke och en 56-årig kvinna mördades.
Hittills har över 100 000 svenskar valt att dela med sig av sitt dna för att söka efter sina rötter. Det säger sig självt att den databasen är en guldgruva, inte bara för läkemedelsföretag och andra forskare – som sajter som amerikanska MyHeritage och Ancestry vidaresäljer informationen till – utan också för polisen.
I Linköpingsfallet har redan flera tusen pojkar och män topsats i jakt på mördaren. Nu finns långt fler att tillgå, redan färdigtopsade och klara. Var det något den som skickade in sitt dna var medveten om?
Integritet kan tyckas passé i en tid då en stor del av våra liv inte bara delas med några få utan med resten av världen, och där vi villigt låter företag äga såväl våra ögonblicksbilder som information om var vi befinner oss och vad vi gör. Att hitta okända släktingar är säkert spännande. Att leta dna-spår även bland dem som inte är misstänkta för brott må låta rimligt. Vi kan bara hoppas att alla har lika ädla syften när registret växer.
Gå till toppen