Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Åsa Nelvin lär oss att litteratur kan vara liv på fullaste allvar

Den kultförklarade diktsamlingen ”Gattet” är en mästerlig skildring av barns utsatthet. Ylva Gripfelt läser dikter där det förflutnas ljud och lukter är alldeles intakta.

Åsa Nelvin, 1951-1981.Bild: Per Lund

Åsa Nelvin

Gattet – Sånger från barnasinnet. Modernista.

Åsa Nelvin

De vita björnarna. Modernista.

Åsa Nelvins numera närmast kultförklarade diktsamling ”Gattet. Sånger från barnasinnet” ställer krav på läsarens uppmärksamhet. Genom de skräcklyriska bilderna talar ett diktjag uppfordrande till sin läsare: “Var med nu”, “Lyssna!”, “Ni måste förstå mig”, “Följ mig” – och håller henne sedan i ett fast grepp intill slutet. Diktsamlingen publicerades första gången på Norstedts 1981 strax efter Nelvins tidiga död och utkom en andra gång på samma förlag 2009. Nu återges den på nytt av Modernista med ett personligt förord av poeten Eva Runefelt.
Med det sinnliga språket, närgångna tilltalet och de mikroskopiska bilderna känns själva livet bitvis skrämmande tätt inpå i ”Gattet.” En svit precisa scener ur ett förflutet barndomsnu växlas med en serie känsliga betraktelser av drömmar. Det förflutna rör sig som vågor över pappret och är ibland alldeles nära, med minsta ljud, lukt, gest intakt:
Jag står vid fönstret. Håller mig fast i
karmen. Inte övermannas av fattningsförmågan.
JAG STÅR PÅ FEL SIDA.
– na-aj för hunnan har ju SAGT jaente
ska hanåt – men Ana da tösen?
Frun står i dörren,
ödmjukt träffad av spottstänk.
Morbror Alvar snuddar med två torra fingrar
(man hör skrapet)
vid mammas arm.
Dikten följer minnesprocessen och den sinnliga upplevelsen av verkligheten, och framkallar på så sätt ett eget, mångsidigt och flödande språk. Det är inte i första hand frågan om att utmana språket utan om att använda de språkliga medel som står till buds för att förmedla det upplevda.
“Gattet” i bokens titel refererar både till en trång gata i ett nedgånget kvarter någonstans i Skåne där diktjagets mormor bor med sin vuxna dotter Äster, men också till ett sinnestillstånd hos det äldre diktjaget. I centrum för både platsen, boken och sinnet står denna Äster, som med sitt Ä tycks fastnaglad vid talspråkligheten, i likhet med diktjaget denna “analfabetismens sista sommar”.
Nelvin skildrar mästerligt barns tillvaro mot bakgrund av deras livsvillkor, såsom oförmögna att helt behärska språket, radikalt beroende av andras omsorger och underkastade deras sammanhang. Samtidigtt visar hon att det är villkor som kan prägla även vuxnas liv. Och däri ligger Nelvins storhet: utgångspunkten i en mänsklig utsatthet snarare än ett barns specifikt, något som troligen bidrog till att hon så fritt kunde röra sig mellan genrer.
1969 debuterade hon med barnboken ”De vita björnarna”, som också är aktuell i återutgivning på Modernista, och utkom därefter med barnboken ”Det lilla landet” (1971) och romanerna ”Tillflyktens hus. En f.d. inneboendes erinran” (1975) och ”Kvinnan som lekte med dockor” (1977).
Misslyckade försök att undkomma påtvingade gemenskaper, såsom familj, släkt och ytterst sett det mänskliga förgängliga livet är återkommande motiv i Nelvins författarskap. I ”Gattet” är det Äster och diktjaget som på olika sätt försöker revoltera mot släkten och dess skam över sjukdom och fattigdom, men som var och en på sitt sätt oundvikligen förblir fast.
I ”De vita björnarna” finns i föräldrahemmet en port till en annorlunda och sagolik värld där huvudpersonen Kerstin efter många fantastiska umbäranden kommer till insikt om sin egen och det mänskliga släktets ondska och svagheter. Sagan, med dess uppdelning av gott och ont, suddas ut och Kerstin måste återvända till jordelivet.
Liksom på klassiskt barnboksvis, där ett förtroligt tilltal leder läsaren/åhöraren genom en fantastisk och ofta skrämmande värld, håller den närgångna rösten i ”Gattet” läsarens uppmärksamhet fokuserad genom de lyriska, ibland otäcka, ibland egendomliga bilderna. “Ni har sett det nu – hela min värld”, heter det mot slutet av samlingen, “Förstår ni nu?”, och till sist: “Följ mig inte längre.” Boken talar och läsaren lyssnar till punkt. Med ”Gattet” visar Nelvin att litteratur kan vara liv på fullaste allvar, som med rätta kräver något av oss.
Gå till toppen