Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ola Juléns dikter är omöjliga att värja sig mot

Hans rykte bygger på en enda bok, okänd för den stora publiken men dyrkad av danska författare. Ann Lingebrandt drabbas av kraften i Ola Juléns förtvivlade dikter, när poeten nu verkar vara på väg att få sitt genombrott också i Sverige.

Ola Julén (1970-2013) debuterade 1999 med ”Orissa”. 2001 utgavs ”400” på danska förlaget Basilisk, som blev den sista bok som gavs ut under författarens livstid.Bild: Nirstedt litteratur

Ola Julén

Orissa

Afrikas verkliga historia

Nirstedt litteratur.

Christer Boberg

Ola Julén – Orissa och bortom. Trombone.

“Jag skriver små onda dikter / fyllda av längtan och olycka”. Det förklarar Ola Julén i diktsamlingen “Afrikas verkliga historia” och det är ingen missvisande sammanfattning av boken. På samma gång rått och hudlöst sårigt frammanas i intensiva små stycken en solkig kärlekshistoria med en brasiliansk flicka som kanske är prostituerad, kanske enbart en fantasi att projicera föreställningar om kvinnan och det exotifierat främmande på.
Alltså ännu en av dessa självbekännande män som vältrar sig i smutsiga, låga känslor? Det är helt klart poesi som gjord för vår autofiktiva tid, där den här sortens öppenhjärtiga provokationer framstår som ett slags ventil i ett samhällsklimat med ständigt växande social kontroll.
Men nu skrevs dikterna – troligen – redan 2003 och återfanns av modern när hon efter Ola Juléns död 2013 städade ut hans lägenhet. Sannolikt är det fråga om ett manus som antogs av Norstedts, men som författaren själv drog tillbaka. En dag hade han fått sitta för länge och vänta utanför redaktörens dörr, känt sig stött och tagit sina papper och gått, berättar redaktörerna Marie Lundqvist och Daniela Floman i bokens efterord. Därmed gick han miste om sin storförlagsdebut – och publicerade inte någon mer bok under sin livstid.
Historien bakom den postuma “Afrikas verkliga historia” passar perfekt in i mytologin kring Ola Julén. En poet vars rykte bygger på en enda bok – “Orissa”, som utgavs av det hajpade uppstickarförlaget Ink 1999 – och som är så gott som helt okänd för den stora publiken. Samtidigt har han lämnat starka avtryck i de senaste decenniernas unga litteratur, särskilt den danska. Ja, entusiasmen han väckte bland författare och inte minst blivande sådana tycks ännu hålla i sig starkt i Danmark. Ifjol sjösatte förlaget Kronstork projektet Orissabiblioteket, där fyra danska diktare fick uppdraget att skriva varsin bok i Juléns anda.
Tjugo år efter debuten verkar det nu vara dags för Julén att få sitt stora genombrott också i Sverige. Samtidigt som “Afrikas verkliga historia” utkommer lanserar förlaget Nirstedt “Orissa” som första volym i en ny serie återutgivningar av svensk poesi. Och mycket vältajmat publiceras även Christer Bobergs personliga essä “Ola Julén. Orissa och bortom” som är en god introduktion till författarskapet.
Vad var det då som var så speciellt med “Orissa”? När jag själv läste boken någon gång kring millennieskiftet var Ola Julén ett namn det hänfört surrades kring och också jag uppfattade boken som något nytt och annorlunda. Dessa korta fraser – bara en mening på varje sida och med helt vita vänstersidor – som skamlöst och skoningslöst blottställde en avgrundsdjup förtvivlan. ”Jag vet inte hur jag / ska kunna förklara det här för dig” lyder första dikten, ”Jag vill ingenting” en av de sista.
Trots, eller tack vare, den extrema enkelheten var boken inte alldeles lätt att greppa. Minimalistisk dikt, visst fanns det gott om sådan. Inte heller var väl självutlämnande poesi något exceptionellt. Men var det verkligen möjligt att skriva så fåmält och samtidigt så desperat prosaiskt? Måste det inte bli platt, banalt, patetiskt till och med? Samtidigt rymdes en väldig känslokraft i det till synes okonstlade språket. Det var välkomponerat, men kändes ändå så totalt ogarderat att det var omöjligt att värja sig. Inte underligt att orden naken och ärlig nästan alltid förekommer i artiklar om Ola Juléns diktning.
Under en litteraturkväll tillägnad Ola Julén på det nystartade konstgalleriet Rikstolvan på Österlen – som drivs av författarens bror Staffan Julén – berättar de danska författarna René Jean Jensen och Pejk Malinovski hur de blev så knockade av Juléns uppläsning på Nässjö poesifestival att de översatte “Orissa” till danska omedelbart på vägen hem.
Men de beskriver också hur dikterna på en dansk litteraturscen där sentimentalitet var portförbjuden möttes med osäkerhet. Under en uppläsning fnissade man och skruvade obekvämt på sig. Inte kunde det väl vara på fullt allvar? En poet som med en saklig och neutral stämma säger saker som ”Varför är det ingen som vill ha mig?”, ”Jag längtar efter min pappa”, ”Hur ska jag kunna leva med den här sorgen?”.
Ola Julén kände själv inte alls igen sig i 90-talsironin och förklarade i en intervju för dansk radio: “Det finns ett ironiskt kulturklimat som jag inte tycker om”.
När jag nu läser om “Orissa” nästan två decennier senare är det fortfarande slående hur omedelbart den griper tag. Hur varje ord tycks vara vägt för att ge maximal laddning. Hur punkterna hamrar in budskapet och pauserna förstärker effekten. Det är så drastiskt sorgligt att en becksvart tvär humor uppstår. Och en upplevelse av en filterlös närhet. Som poeten skalar av orden skalar han också av läsarens alla skyddande lager.
Christer Boberg lyfter fram hur Juléns läsare ofta är obenägna att skilja på liv och verk: ”när de talar om hans dikter så talar de samtidigt om honom, om hans liv och person.”
Men hur är det med den där ärligheten egentligen? I “Afrikas verkliga historia” heter det: “Jag är en människa som / aldrig visar mina verkliga känslor.” Hur går det ihop med dikter som tycks ha alla känslor utanpå huden och rättframt fläka ut det innersta? Det råder ingen tvekan om att dikterna är mycket medvetet konstruerade och att författaren visste vilken effekt han ville uppnå. För varje mening ska han ha strukit bort tio andra. Att allt inte är sant i strikt självbiografisk mening berättar han i den danska intervjun. Ändå är det svårt att tro annat än att känslorna är äkta.
”Jag vill / att det ska vara på riktigt”, skriver Ola Julén i ”Orissa”. Och med poesins okuvliga kraft blir det också det, en längtan och olycka som värker lika akut idag som för tjugo år sedan.
Gå till toppen