Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Eva Ström: Adam Westman väger varje ord på guldvåg

Utan sentimentalitet diktar Adam Westman om sin uppväxts landskap. Det är konsekvent och stilfullt om själens gruvdrift, skriver Eva Ström.

Adam Westman, född 1988, är uppvuxen i småländska Taberg och numera bosatt i Malmö.Bild: Hannes Tobiasson

Adam Westman

Taberg. Nirstedt litteratur.

Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Gränsen till att debutera för en poet kan numera vara flytande. Med förekomsten av nättidningar, poesiuppläsningar och så kallade chapbooks, enklare producerade dikthäften, kan en poet etablera sig i poesikretsar utan att först ge ut en regelrätt diktsamling. Adam Westman tillhör den här skaran. Han har redan gett ut ett dikthäfte på sparsmakade förlaget Chateaux. Nu kommer hans första bok ”Taberg” ut på förre Bonnierförläggaren Gunnar Nirstedts förlag, en kvalitetsstämpel så god som någon.
Det är inte första gången småländska Taberg, som också är författarens uppväxtort, omnämns i svensk litteratur. Här landade Nils Holgersson med sin gåsflock och såg gruvarbetarnas slit. Men gåsapågen såg också ett blått skimmer stiga upp från Vättern i norr, vilket svepte alltsammans i säreget paradisljus. Adam Westmans dikt skulle kunna vara en skildring av vad Nils och gässen då upplevde:
vitt ljus
över
blått
ljusblå
över
blått
ljus
över
vitt
”Taberg” är en formmedvetet minimalistisk diktsamling utan skiljetecken, med varje ord som vägt på guldvåg. Inledningspartiet består av liknande vertikala dikter, lodräta som bergsstup. Hårt arbete kan göra andningen kort och kroppen förbrukad. Med talande nyckelord tecknar Westman berget Taberg som en tvingande arbetsplats och genombruten natur:
arbetar
blodsten
svalget
strömstare
luftstrupen
hovar
gränsland
mellan
titan
bäckbädd
snara
ådran
När Westman övergår till avsnittet ”Brödraskara” blir skrivsättet mer horisontellt, för att sedan återgå till den vertikala layouten i ett genomarbetat formtänkande som kan föra tankarna till Anna Hallberg. Rubrikerna ”Brödraskara”, ”Mellanbror”, ”Tvillingbror” och ”Storebror” beskriver en syskongrupp, och så småningom anas att konstellationen skakas av dödens trauma:
du talar utanför ett antal rum av synonymer ur talet ser
jag de djupa skivornas separation du var så trött det fanns
syrener sprängda i ljuset böjelsen att dö att vakna efter en
lång natt av samtal och att inte vilja dö världen är porös
och konstant och vi faller konstant vem kan avgöra platsen
när någon talar genom sitt mörker för att göra det mindre
ensamt vita skära blad
Poesi har ibland kallats för en själens gruvdrift och detta kvarstår som en övergripande metafor. Som läsare vill man gärna hitta en underliggande berättelse. Men kanske är det klokast att behålla texten så öppen som den faktiskt är.
Westman kan med sin välavvägda och ljusflimrande Tabergsförankrade dikt erinra om Kalle Hedström Gustafsson i sorgedikten ”Mormorordning, hägringsöar”. Också där förankrar en plats den tillfälliga existensen. Westmans dikt är konsekvent och stilfull, och samtidigt öppen mot allt utom sentimentalitet. Ibland önskar jag dock att denna tidstypiska poesi varit något mindre genomarbetad och mer spontan.
Gå till toppen