Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Läsartext: Jag hoppas att du har det bra där du är nu – det är vackert väder, eller hur?

”En morgon kom du ut och hittade mig grävandes i rabatten. ’Letar du svamp? Kantareller?’”. Ida Isaksson skriver om en person i grannskapet som inte är med oss längre.Bild: Hasse Holmberg / TT
”Vackert väder idag!”
Två grader och regn i sidled, men för dig var det alltid en bra dag. Alltid vackert väder, och vi var ”de bästa grannarna”. ”Vi” kan man fundera över; i sju år bodde jag nära dig, själv, men kanske inkluderade ditt ”vi” -och ditt hjärta- hela huset. Det viktiga är att det värmde. Och att jag tog dina glada, om än fragmentariska, utrop för givna. De var en ljus komponent i vardagen och inte sällan ingav de perspektiv. Fick mig att stanna upp lite, faktiskt titta på den där himlen där det för dig alltid tycktes skina en sol.
Ibland blev jag orolig. Som när du var ute på strövtåg och hemvården uppgivet hängde matpåsen på dörren, där den sedan hängde orörd, eller när jag släppte in dig i trapphuset genomfrusen en tidig morgon. Du hade nog behövt mer uppsikt, mer vård. Samtidigt är jag glad över att du fick behålla din frihet. Det gick ju oftast bra. Jag såg dig nere i stan ibland, stående, beskådande folkmassorna. Du vinkade åt mig, strosade iväg. På något sätt lyckades du alltid ta dig hem.
Du gjorde ett avtryck i mig. Hur du alltid höll upp dörren: ”man får vara artig, man får vara artig!”. Eller när du stolt pekade på mig i Ica-kön och förklarade att ”jag känner henne!”. En morgon kom du ut och hittade mig grävandes i rabatten. ”Letar du svamp? Kantareller?”
Jag log lite inuti; din verklighet var inte riktigt som andras. ”Nej, jag letar gråsuggor” svarade jag (till laboration på högskolan var det tänkt) och det slog mig att det där med ”tokig” i stort handlar om referensramar.
Du har dött nu. På två dagar tömdes din lägenhet, namnskylten är borttagen. Jag såg från bussen hur allt du hade ägt slängdes i en container, och det skar i bröstet. Fina möbler i ädelträ, husgeråd i gjutjärn. Kanske arvegods. Från vem? Jag vet egentligen ingenting om dig. Var du kom ifrån, varför du var som du var, om du har anhöriga i livet. Kommer någon att lägga blommor på din grav, och var finns den? Det kändes så sorgligt med den där containern. Hur ett helt människoliv, ett öde och en historia, knycklades ihop och stuvades ned i kall metall. Kanske gick det inte att rädda något? Du klarade inte riktigt av att ta hand om dig själv, och du bekymrade dig nog inte nämnvärt om möbelvård. Den tanken ger ändå mer tröst än den troliga sanningen: att det inte fanns någon som kände ansvar. Och givetvis frågar man inte grannarna i huset om hjälp.
Tack. Tack för att du satte lite guldkant på min tillvaro. Du förstod kanske inte ens det, och det hade kanske inte ens gått fram om jag hade sagt något. Jag hoppas att du har det bra där du är. Det är vackert väder, eller hur?

Ida Isaksson

Gå till toppen