Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Jag blev utfryst i flera år – i dag jobbar mobbarna med att undervisa era barn

Skribenten berättar om en studietid som präglades av utfrysning och mobbning. Spåren är fortfarande djupa.Bild: Julia Lindemalm
Detta är en insändare. Åsikterna är skribentens egna.
Jag minns inte exakt när det började. Men ett par veckor in på terminen slutar mina klasskamrater att hälsa när vi ses vid tågperrongen på morgnarna. När de ser mig på avstånd ställer de sig med ryggen emot, sluter cirkeln runt deras klunga. Jag får ingen reaktion från dem förrän jag själv säger något: ett leende ”god morgon” från mig, ett likgiltigt ”god morgon” tillbaka, sedan tillbaka in i den slutna cirkeln. Pratet är internt, men de har inte känt varandra längre än vad de har känt mig.
Ytterligare några veckor senare. På måndagarna är det efterprat om någon fest som jag inte bjöds in till. Jag funderar på om jag hade kunnat bjuda in mig själv, men varför skulle jag vilja gå till en fest där jag bara blir osynliggjord, som den där andra gången?
Några månader senare. Studieresa. Ingen frågar mig före resan om jag hade tänkt följa med. Ingen frågar mig efter resan varför jag inte följde med.
Någon termin senare. Uppsatserna skrivs ofta i par, men jag blir ensam varje gång. Ingen frågar vem jag skriver med. Alla vet, som om det finns en tyst kollektiv överenskommelse om att hålla mig utanför.
Jag minns också den gången jag kommer först till en föreläsning, sätter mig mitt i klassrummet, medan andra sätter sig överallt utom bredvid mig. När stolarna tar slut lyfter en kille upp stolen bredvid mig och sätter sig borta vid ett redan fullsatt bord. Jag biter mig i tungan för att inte ställa till med en scen där och då. Ändå är detta kanske den enskilda händelse som skaver mest när jag minns tillbaka.
Eller möjligen den gången när vi har haft en särskilt svår föreläsning i ekonomi och kamraterna sätter sig runt ett bord i kafeterian för att diskutera och reda ut alla svåra begrepp. Jag försöker bjuda in mig själv, står bredvid och vill dela med mig av min kunskap. Någon av dem jag brukar dela tåg med vänder sig till mig och frågar: ”Har inte du ett tåg att passa?”
Detta låter som något som skulle kunna hända vem som helst i grundskolan eller möjligen gymnasiet. Men detta skedde under min högskoleutbildning. Idag är dessa människor lärare till era barn.
Jag fick aldrig veta av mina mobbare vad jag hade gjort fel och kunde således heller aldrig förändra något. Men efter att ha blivit föremål för dessa upprepade härskartekniker och utfrysning i flera års tid har jag kommit till insikt med flera saker. En sak är att själva syftet med mobbning är att den utsatta inte ska få chansen att förändras eller veta vad hen har gjort för fel, ty då skulle ju mobbarna gå miste om sina skäl att mobba. Jag har också lärt mig att mobbning finns överallt, i alla åldrar – och det praktiseras märkligt nog ibland också av människor som säger sig verka för allas lika värde och rättigheter.
Och jag har också kommit fram till att jag aldrig någonsin ska sätta min fot på en högskoleutbildning igen.
Jag funderar ofta på var mina gamla studiekamrater finns idag och hur de ser på den tid som vi studerade ihop. Själv har de senaste åren för mig inneburit upprepade psykiatriska vårdmöten, medicinering, ångest, depression, trauman, ständig rädsla och misstänksamhet. Men värst av allt är nog alla frågor jag har om vad som egentligen hände, vad som kan ha sagts om mig, vad jag har gjort för fel och varför ingen tog reda på hur jag mådde.
Har du mobbat eller på något annat sätt medverkat till att utestänga någon ur en social gemenskap? Jag skulle då uppmuntra dig till att kontakta den personen och visa din omtanke. Fråga. Förklara. Ta reda på saker. Det är inte för sent. Någonstans har jag en förhoppning om att själv bli kontaktad en dag.
F d student
Gå till toppen