Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ledare: Region Skåne behöver sina miljoner själv.

Carl Johan Sonesson (M), stående, och Henrik Fritzon (S) är eniga i kritiken mot regeringens förslag till ändringar i kostnadsutjämningssystemet.Bild: Peter Frennesson
Mer ska tas från dem som har det bättre ekonomiskt ställt för att ges till de sämre lottade – det är kontentan av regeringens förslag till justeringar i kostnadsutjämningssystemet för kommuner och regioner.
Vid torsdagens regeringssammanträde beslöts att förslaget skulle skickas på remiss till lagrådet, trots att förhandlingar med såväl samarbetspartierna C och L som oppositionen fortfarande pågår.
Nu får glesbygden "en större del av kakan", kommenterade civilminister Ardalan Shekarabi (S).
Men alla är inte nöjda med beskedet. I Region Skåne bildades omedelbart en ohelig allians mellan M och S, personifierade av regionråden Carl Johan Sonesson (M) och Henrik Fritzon (S).
Regeringens förslag innebär enligt dem att Region Skåne måste bidra med 290 miljoner kronor till statskassan – ur en budget för 2020 som redan är antagen.
"Vår grundsyn är att det är staten som bör finansiera kostnadsutjämningen, inte andra regioner", säger Fritzon till tidningen.
Samma kritik hörs från S och M i huvudstaden. "Stockholmsskatt", kallar finansregionrådet Irene Svenonius (M) regeringens förslag.
Kritiken är rimlig – att S och M i Region Skåne och Stockholm talar i egen sak förändrar inte saken. Att flytta runt pengar mellan regionerna är ett nollsummespel. Och vilka regioner lever inte sedan länge med tuffa besparingskrav?
Kostnadsutjämningen utgör en mindre del av hela utjämningssystemet, som huvudsakligen finansieras via statsbidrag. Totalt betalar staten 2019 ut 118 miljarder kronor i bidrag. De avgifter ett mindre antal kommuner och landsting betalar in till systemet uppgår till 7,5 miljarder. Det vore bättre att staten i detta läge sköt till mer pengar.
Att vården ska vara likvärdig i hela landet och att glesbygdsregioner behöver mer resurser är sant. Liksom att utmaningarna bara växer.
Svenskarna lever allt längre. Det innebär också att gruppen riktigt gamla med riktigt stora – och kostnadskrävande – vårdbehov växer. Att medellivslängden ökar beror inte minst på nya mediciner och nya, ofta tekniskt avancerade, behandlingsmetoder. Varken de nya medicinerna eller den nya tekniken är billig.
Detta dilemma måste vården i första hand möta med effektiviseringar. Ett sätt är satsningarna på e-hälsa; Sveriges stolta mål är att vara världsledande 2025 på att använda digitaliseringens möjligheter här. Mer nytänkande – inte minst när det gäller hur vården organiseras – behövs.
Fast effektivisering lär inte räcka. Det kommer att krävas mer pengar. Åren 2015–2017 var hälso- och sjukvårdens andel av BNP 11,0 procent, en liten minskning jämfört med 2013 och 2014 då andelen var 11,1 procent. Förr snarare än senare måste vårdens del av kakan få växa.
Dagens situation är inte hållbar. Likvärdighet måste råda inom vården. Klyftan mellan stad och land får inte fortsätta att växa, det är tvärtom hög tid att sluta den. Men att flytta runt knappa resurser är inte lösningen.
Gå till toppen