Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Läsartext: Tänk dig att du känner dig helt ensam och osynlig bland 40 andra

Troligtvis är det uppenbart för samtliga i klassen hur ensam hon är, men det är tyvärr ingen som stiger fram och gör någonting åt det. Det skriver Pappa till ledsen dotter. Bilden är tagen i ett annat sammanhang.Bild: JESSICA GOW / TT
Kommentar till insändaren: "Jag blev utfryst i flera år...". HD, Min mening 30/8.
Jag blir både ledsen, beklämd och förbannad när jag läser insändaren från signaturen ”Fd student” och den välskrivna beskrivning om mobbning och att känna utanförskap, utan att förstå vad man gjort för att förtjäna en sådan behandling.
Ledsen, eftersom min dotter upplever exakt samma sak just nu på gymnasiet, beklämd för att människor kan vara så okänsliga och förbannad för att problemet inte synliggörs och uppmärksammas på ett mycket bättre sätt av skolor och institutioner. Min dotter har en klump i magen varje dag hon går till skolan, eftersom hon är orolig för att hon inte ska hitta någon sitta tillsammans med, någon att äta lunch med, någon att göra ett grupparbete med och så vidare.
Hon berättar han hon känner sig i princip osynlig, utan att förstå varför, trots att hon ser ut som de flesta andra, klär sig snyggt och har full koll på vilken typ av kläder/trender som gäller. Hon blir aldrig bjuden på någon fest, det är aldrig någon som kommenterar hennes nya kläder eller frågar henne hur hon mår eller exempelvis har gjort på helgen/lovet och allt detta gör att hon inte mår bra rent psykiskt och ofta är väldigt nedstämd.
Jag är förvånad över att hon orkar med att prestera så bra resultat som hon gör på gymnasiet, samtidigt som det får mig att fundera på, att hon förmodligen hade kunna utföra arbetet på ett ännu mer tillfredsställande sätt om hon sluppit att känna den här ångesten varje dag. Troligtvis är det uppenbart för samtliga i klassen hur ensam hon är, men det är tyvärr ingen som stiger fram och gör någonting åt det, kanske av rädsla för att sticka ut, men kanske mest troligt av ren själviskhet. Min uppmaning till alla er som går på högstadiet, gymnasiet eller på universitet och högskolor, ta en ordentlig titt på era klasskamrater och fundera på vad ni skulle kunna göra för att bli en bättre medmänniska.
Ett leende, ett god morgon, en enkel inbjudan till en fika, en uppskattande kommentar om en snygg jacka eller bara helt enkelt ett trevligt bemötande, borde vara något som alla kan klara av. Till sist, tänk dig in situationen, att det är du som känner dig helt ensam och osynlig bland 40 andra individer.
Pappa till ledsen dotter
Gå till toppen