Rätt använd är ironi den litterära prosans bästa vän. Och därmed läsarens. Ironi mångfaldigar och får texten att röra sig i flera riktningar. Det är den som gör ”Don Quijote” till en betydande roman, till skillnad från de riddarromaner dess huvudperson förläst sig på. Det är den som gör det möjligt för Jorge Luis Borges att i ”Pierre Menard, författare till Don Quijote”, 350 år efter att Cervantes skapade ”riddaren av den sorgliga skepnaden”, skriva en fiktiv bokrecension om en sentida författare som ord för ord kopierar den litterära klassikern – och därmed ger upphov till ett helt nytt verk, på grund av omständigheterna kring dess tillkomst.