Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Moa Berglöf: "Tjäna lite extra – eller bara gamla tiders daglöneri."

Villkoren för cykelbuden hör till frågorna som debatterats.Bild: Lars Pehrson/SvD/TT
I början av veckan klagade ekonomen Andreas Bergh, verksam vid Ekonomihögskolan i Lund, på medierapporteringen kring den framväxande gigekonomin (DN 3/9). Diskussionen är alltför ensidig, menade Bergh och frågade sig:
”Om nu gigekonomin är så hemsk, varför vill människor arbeta där?".
Vänsterdebattörer lät inte vänta på sig utan greppade snabbt den lågt hängande frukten. Tycker Bergh att alla arbetsplatser där människor jobbar per definition har en perfekt arbetsmiljö? Ofattbart.
”Andreas Bergh och andra marknadsliberaler vill att vi alla, eller så många som möjligt, ska förlora grundläggande rättigheter, tillåta generell dumpning av löner och villkor, något som skulle förskjuta makten ännu mer till arbetsköparen – eller för att tala gigekonomiska: förmedlaren”, kommenterade Andreas Gustavsson på Dagens ETC (5/9).
Först en krönika som med blind tro på den fria viljan överser med eventuella problem. Sedan de sedvanliga vänstersvaren om att alla marknadsliberaler är onda. Så enkelt dödar man en fråga som kräver både seriösa svar och gemensamma ansträngningar.
Gigekonomin, alltså att fasta anställningar i allt större utsträckning byts ut mot tillfälliga jobb, har vuxit explosionsartat med en ny generation arbetstagare som hellre staplar erfarenheter på varandra än siktar på guldklockan efter lång och trogen tjänst.
Och, förstås, med dem som inte har något annat val än att ta snabba påhugg till låg lön och med en jobbhorisont som inte sträcker sig längre än till nästa dag.
För den första gruppen har gigekonomins digitala lösningar, med en app där jobben utannonseras, gjort att det är långt enklare än tidigare att vara flexibel i hur mycket man vill jobba, och när. Perfekt för den som vill tjäna lite extra vid sidan om studier eller ett annat jobb, eller för den som redan står på hyfsat stadig ekonomisk grund.
Men för den andra gruppen skymmer samma gig-appar att det för många bara handlar om gamla tiders daglöneri, även om väntan på jobberbjudandet idag kan göras från soffan istället för utanför fabrikens portar. En ny slags arbetarklass, där den som lever på en ständigt låg timpeng dessutom förväntas betala sina egna försäkringar, sina skatter och sitt pensionssparande.
Det går att se båda dessa verkligheter. Och det går att tänka ännu längre:
Vad händer när det traditionella sättet att arbeta – heltid, på en och samma arbetsplats – snart har blivit förlegat? Hur kan jobb följas av trygghet när det vanliga formatet för organisering av arbetstagarna, via fackförbund och genom kollektivavtal, inte längre finns? På vilket sätt behöver fackets syn på arbetsmarknaden förändras? Vad är det som gör att företagen hellre hyr in arbetskraft än anställer?
Men så länge både högern och vänstern sitter fast i sina gamla hjulspår riskerar svaren på de frågorna att utebli.
Gå till toppen