Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Läsartext: Vad skulle jag leva av med begränsad a-kassa och tid i bolaget – min man?

Jobbet som flygvärdinna innebar en del svåra lyft och en dag högg det till i ryggen på Anette Jernström. Bilden är tagen i ett annat sammanhang.Bild: Donna McWilliam
Det var en vanlig dag på jobbet som flygvärdinna. Passagerarna kom ombord med alldeles för mycket handbagage och blev frustrerade när det inte fanns plats. Jag skulle hjälpa till att vrida en stor väska uppe i hyllan för att göra plats för fler när jag kände hur det högg till i ryggen. Smärtan som efter det aldrig ville ge med sig trots träning, behandlingar och många läkarbesök, ledde efter ett års besvär till en MR. Jag hade jobbat på som vanligt och nu hade jag fyra diskbråck i rygg och nacke, varav de i nacken behövde stelopereras. En operation som gjorde att jag inte längre hade full rörlighet varpå flygläkaren inte godkände min fysiska förmåga att arbeta som ansvarig för säkerhet på flygplan och drog in mitt certifikat. Detta i sin tur ledde till uppsägning, hade jag varit anställd i Sverige hade jag omplacerats men arbetsreglerna är annorlunda i Danmark.
För mig som alltid haft extrajobb, drivit eget och studerat på universitetet bredvid min deltidsanställning som flygvärdinna, var det visserligen en chock men ingen katastrof. Trodde jag. Jag hade ju alltid varit medlem i fack och a-kassa och trodde att de cirka 1 000 svenska kronor per månad (också en skillnad mot Sverige där avgiften är betydligt lägre) som det kostat mig i 28 år var en trygghet och en försäkring. Så fel jag hade.
Samma dag som jag blev arbetsbefriad skrevs jag över till Unionen eftersom jag inte fick vara med i en dansk a-kassa om jag blev arbetslös som boende i Sverige. Det var inga problem för Unionen att börja dra månadsavgiften direkt. Däremot att få a-kassa tills jag hittade en motsvarande tjänst, det skulle uppta mycket av min vakna tid.
Jag fick punkter på en aldrig sinande att göra-lista, exempelvis skulle min bostadsort fastställas. Jag som varit gränsgångare sedan 1990 ombads fylla i om jag vistats i Sverige under mitt arbete utomlands med alternativen ”1 gång per vecka, en gång per månad eller aldrig”. Jag påpekade att svarsalternativen var för få och fick svaret att fylla i det som låg närmast och att de var ”vana att läsa mellan raderna”. Mina engagemang i bolagen skulle också utredas, och varje gång jag hållit ett föredrag eller skrivit en artikel fick jag skriva ett arbetsgivarintyg från mig själv. Jag tog lärarvikariat och timanställning på en kommun vilket också straffade sig i nya punkter på listan. En kollega på det bolag där jag har styrelseuppdrag, men inte jobbar operativt, fick mejl där han skulle uppskatta och intyga min arbetstid. I förfrågan kallades jag dock Lars Andersson, alltså hade jag blivit förväxlad med någon annan. Vilken information denne Lars fått om mig kan man ju undra.
Efter drygt 100 avbockade punkter och intyg fick jag så ett beslut. Jag var berättigad till a-kassa med 4 700 kronor per månad, grundat på min sidoverksamhet, inte den fasta anställning jag haft i 28 år. Jag fick enligt beslutet arbeta i mitt bolag 1 timme och 36 minuter per vecka, medelvärdet beräknat det år jag var nyopererad och gick på morfin och bara kunde ta få uppdrag för att inte behöva lägga ner helt. Jag fick inte arbeta mer än så i mitt bolag, då skulle jag inte vara berättigad till någon ersättning alls. Övertygad om att det var ett missförstånd startade jag en mejlväxling och ett överklagande, men beslutet stod kvar. Hade ersättningen grundats på min tidigare anställning hade jag förstått att det måste finnas en gräns för arbete i eget bolag, annars hade systemet kunnat utnyttjas. Men att både begränsa a-kassan och arbetet i bolaget, vad skulle jag leva av medan jag sökte ny tjänst? Min man?
Jag hade kontakt med fem olika handläggare på tre månader som begärde identiska intyg. En erkände rakt av att reglerna inte är anpassade till dagens arbetsmarknad. Jag svarade: Då förväntar jag som medlem att ni arbetar hårt för att ändra dem så det passar. Eller som Greta Thunberg säger: Om lösningar inom systemet är omöjliga att finna, så kanske vi ska ändra själva systemet.
Reglerna är anpassade för en liten grupp fast anställda. För oss som är ambitiösa, vill mer och jobbar mer finns inte alls samma skyddsnät. Egenföretagare är mobbade från alla håll, det trots att hela samhällets välbefinnande bygger på att människor vill riska, satsa och bygga företag. Alla kan inte jobba som mellanchefer inom stat och kommun med höga löner och arbetsvillkor som en företagare bara kan drömma om.
Jag uppmanar alla som inte passar i mallen att gå ur facket och sluta betala till a-kassan. Sätt in pengarna på en fond istället, det önskar jag att jag hade gjort. Den kvarts miljon jag betalat in genom åren var ett luftslott och en falsk trygghet.
Jag väljer nu att istället satsa på mitt bolag. Jag har också börjat ta uppdrag som reseledare igen och trots att jag lever på en bråkdel av min forna lön är det mitt enda alternativ om jag inte ska bli helt nedslagen och deprimerad av att behöva ha kontakt med marionetterna på Unionens a-kassa.
Skulle jag bli sjuk grundas min sjukersättning också på 4 700 kronor per månad, men privata sjukförsäkringar för företagare har också stramats åt eftersom det ju är så ”orättvist”.
Att jag skriver min historia är för att ge röst åt alla dem i liknande situation som inte orkar eller har något alternativ.
Anette Jernström
Gå till toppen