Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: Coola snubbar klimatnojar inte.

Alla klimatförnekare är inte högerpopulister. Men många populister är klimatförnekare. Greta Thunberg kan inte ensam hålla dem i schack.

Klimatskeptikerna tål inte Greta Thunberg.Bild: Mary Altaffer
Det är värre, mycket värre än ni tror, skriver David Wallace-Wells i "The Uninhabitable Earth", New York Magazines mest lästa artikel någonsin. Den har nu blivit bok och översatts: Den obeboeliga planeten. Att klimatförändringarna går långsamt är en skröna, kanske lika skadlig som den att de inte alls äger rum, fortsätter han och räknar upp ”en hel antologi av betryggande villfarelser”, som att välståndet kan skydda oss, att förbränningen av fossila bränslen är priset för fortsatt tillväxt och att vi med hjälp av tillväxten och ny teknik kan krångla oss ur miljökatastrofen.
Artikeln kallades alarmistisk då den kom i juni 2017, men blir allt svårare att vifta bort.
”Jag insåg att det finns ett enormt glapp mellan det som klimatrapporterna säger och det som allmänheten känner till … Vi kommer alla att drabbas”, säger David Wallace-Wells (DN 30/8).
Det är mycket värre än ni tror, hävdar han alltså, och det är lite synd. För genom att skrämma oss mer än bilda oss placerar han sig i ena ytterkanten av en klimatdebatt där förnekarna står i den andra. I mitten seriösa forskare och alla med klimatångest som koketterar med sin downsizing där biffen på grillen byts ut mot bananen.
Det är lätt att fastna i debatten om debatten. Sant är dock att David Wallace-Wells fått många att reagera, på samma sätt som Greta Thunbergs I want you to panic.Det är bra, för att bry sig är en början. Fast minst lika viktigt är det där Greta också uppmanar till: "Enas bakom vetenskapen."
Att kalla klimatförändringarna ett påhitt är en del av tyska högernationalistiska AFD:s budskap. Förra helgen skrällde partiet i delstatsvalen i Brandenburg och Sachsen.
Inför EU-valet beskrev Der Spiegel partiets hårda hållning och illustrerade med hur den ledande representanten Alexander Gauland grandiost påstod att det är oklart vilken roll människan spelar här, anklagade de gröna för skrämselpropaganda och varnade för ett industrilöst Europas förenta stater där alla bilar går på el och är tillgängliga bara genom bilpooler.
Låt det vara sagt först som sist: alla klimatförnekare är inte högerpopulister, däremot verkar många högerpopulister och konservativa vara klimatförnekare.
AFD ses som ett av de mest hårdnackade klimatförnekande partierna, men alls inte det enda. Den tyska tankesmedjan Adelphi har ringat in vilka argument som används och i vad mån dessa partier hotar Europas ställning som klimatpionjär. Det visade sig att sju av tjugo granskade ifrågasätter de vetenskapliga rönen; utöver AFD nämns bland annat Dansk folkeparti och Sverigedemokraterna. Medan tre partier, bland dem ungerska Fidesz och Sannfinländarna står för det rakt motsatta.
På andra sidan Atlanten har hållningen varit politiskt lukrativ både bland tidigare gruvarbetare och storindustri med koppling till olja. I den vetenskapliga artikeln Cool dudes: The denial of climate change among conservative white males in the United States skriver sociologerna Aaron M. McCright och Riley E. Dunlap att konservativa vita män i betydligt högre grad än andra amerikaner förnekar klimatförändringarna och människans roll – och att det särskilt gäller dem som själva ser sig som välinsatta i frågan.
Kopplingen mellan olja och högernationalism går att finna också på närmare håll. Den norska aktuella tv-serien Lykkeland (SVT Play) påminner om hur avgörande offshoreindustrin varit för samhällsutvecklingen hos grannen. Oljan och gasen. Och en motsvarande studie som den amerikanska visar att 63 procent av konservativa män i Norge inte tror på klimatförändringarna. Kopplingen till nationalism görs via främlingsfientliga åsikter, xenosceptic cool dudes, och slutsatsen är att det hänger ihop.
Den här kombinationen gör frågan aktuell på ett mer dramatiskt sätt än tidigare, samtidigt som tidsspannet att agera krymper, menar Chalmersforskaren Martin Hultman, som leder det omfattande forskningsprojektet "Varför tas inte klimatvetenskapen på allvar? Studier av klimatförnekelse". Fokus här ligger på högernationalism, utvinningsindustrin och konservativa tankesmedjor.
Skeptikerna avfärdar – föga förvånande – hela projektet som bortkastade skattepengar, ”pk” och klimatbluff.
Svenska fackförbund tänker inte delta i den globala klimatstrejken den 27 september. Ett korrekt beslut: politiska strejker hör inte hemma i den svenska modellen.
Fast frågan fortsätter bubbla, för samtidigt är det viktigt med rättvisa klimatåtgärder som alla förstår poängen med. Så det inte blir som tankesmedjan Fores vd Mattias Goldmann uttrycker det i Arbetsvärlden, att "folk som drabbas vid omvandlingen slår bakut, och så blir det om klimatkampen bara drivs av näringslivet eller hipsterrörelsen på Södermalm”.
Kanske spelar det ingen roll att sydtoppen på Kebnekaise inte längre är Sveriges högsta punkt, men det går inte att låtsas som att glaciären inte krymper. Under tiden fortsätter kampen om själarna. Skeptikerna har bekvämligheten på sin sida: Varför tro på vetenskapen – och agera – så länge det också finns forskare som påstår att det inte är någon fara?
Att hålla den inställningen utanför avgörande församlingar är väljarnas ansvar. Det räcker inte att strejka för klimatet och sluta flyga. Det krävs djärva beslut på samhällsnivå. Och stöd till politiker som vågar fatta dem.
Gå till toppen