Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Malin Broman räddade säsongsöppning

Andra inslag i HSO:s höstsäsong gränsar till billig gimmick, menar Henrik Halvarson. ”Det fattas bara att publiken ska rösta om vilken de tycker är bäst.”

Malin Broman imponerade som solist i Sibelius violinkonsert. Arkivbild.Bild: malinbroman.com

HSO

KONSERT ·KLASSISKT. Malin Broman, violin. Stefan Solyom, dirigent. Helsingborgs konserthus 5/9.

Det har alltid varit med en känsla av förväntan som jag satt mig till rätta i konserthuset vid säsongens första abonnemangskonsert. Det har inte bara handlat om att äntligen få lyssna till Helsingborgs symfoniorkester igen efter en sommar med kammarmusik och pianoaftnar. Det har också smugit sig in en nyfikenhet på allt som den nya säsongen ska bjuda på i form av gamla favoriter och nya bekantskaper.
Men med de senaste säsongernas verbala inpackning med olika tematiseringar och jippoartade inslag har den positiva känslan sakta bytts ut mot lite trötthet och besvikelse. De två gångna årens temasviter känns mer som en tråkig snuttifiering än ett spännande nytt grepp.
Årets nyhet med fyra kompositioner med anonyma kompositörer, vars identiteter ska avslöjas i vår, kan jag inte låta bli att tycka är konstruerat, på gränsen till att vara en billig gimmick. Det fattas bara att publiken ska rösta om vilken de tycker är bäst. Eller kanske gissa vilka som skrev de olika Vinteuil-variationerna.
Det första stycket som spelades på säsongsöppningen fick mig heller inte att ändra åsikt. Den lät nämligen som en tämligen osmält stöld på Sibelius "Tuonelas svan". Trots att stycket bara var cirka fem minuter långt lyckades människan bakom den få det att låta tjatigt.
Vilken tur att Malin Broman räddade konserten genom sin fantastiska tolkning av solostämman i Sibelius Violinkonsert. Med sin passionerade kärlek till musiken betvingade hon konsertens alla virtuosa utmaningar. Hennes spel kännetecknades av en häpnadsväckande lätthet. Lägg därtill den totala koncentration som hon utstrålade. Hennes tolkning var helt betvingande. Jag drogs in i hennes spel som om hon vore en magnet.
Det lilla extranumret, den nioårige Sibelius lilla komposition "Vattendroppar" som Malin Broman spelade tillsammans med HSO:s cellosolist Gustav Ölmedal, var en charmerande bagatell.
Kombinationen Stravinskijs "Jeu de cartes" och Imogen Holsts Stråkkvintett blev en spännande inledning på konserten. Först det stora manliga egot som pekar med hela armen. Sedan den mer försynta kvinnan som arbetar med stillhet och tystnad. Den senare berörde mig mest.
Gå till toppen