Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Lars Gustafssons förlorade värld

Även om Lars Gustafssons postuma roman ”Dr Weiss sista uppdrag” hör det förgångna till har den en oemotståndlig tjusningskraft, skriver Gabriella Håkansson.

Lars Gustafsson (1936-2016).Bild: Benjamin Gustafsson

Lars Gustafsson

Dr Weiss sista uppdrag. Norstedts.

Ingenting kan få mig att längta tillbaka till min uppväxt på 70-talet så mycket som Lars Gustafsson. Hans böcker skapar en magi som hör barndomen till och som ofta handlar om drömmen om en annan, mer spännande värld. Den postumt utgivna kortromanen ”Doktor Weiss sista uppdrag” är inget undantag. Den beskriver hur den åldrade doktor Weiss ger sig ut i tid och rum för att hitta Fredegiusbrödernas förlorade intelligensförstärkare, en järnkrona som besitter magiska egenskaper.
Tematiskt följer den tätt i hälarna på den samling av äldre noveller inspirerade av sci-fi och magisk realism som 2016 gavs ut under titeln ”Fantastiska berättelser”. När den kom ut uppmärksammade många Gustafssons nära frändskap med storheter som P O Sundman, J L Borges och Umberto Eco – författare som precis som han själv överskred sin tids gränser för fin- och fulkultur, men ändå alltid räknades som rumsrena.
När jag läser Gustafssons sista roman ser ser jag plötsligt något helt annat. Så mycket han har lånat från 70-och 80-talens populärkultur! Visst är stilgreppen hämtade från Borges och ingredienserna från Eco, men i den djupare läsmyllan finns en mindre rumsren litteratur, som TV-producenten Michael Baigents kultförklarade “Heligt blod, helig gral” från 1982, som snabbt blev urkunden för alla konspirationsteoretiska romaner om hemliga brödraskap, som Ecos “Foucaults pendel” och Dan Browns “Da Vinci-koden”. För att inte tala om den helknasiga Erich von Dänikens populära ”fackböcker” om utomjordingar, där Däniken driver tesen att aliens besökt jorden i förhistorisk tid och lämnat avancerad teknik efter sig, vilket han bevisar genom egna fantasifulla tolkningar av runstenar, pyramider och arkeologiska fynd. Inte långt från von Däniken på bibliotekshyllan kunde man på den tiden också stöta på Douglas Hofstadters tegelstenstjocka bestseller ”Gödel, Escher, Bach” som populariserade matematik, kvantfysik och avhandlade medvetandets aspekter på ett sätt som fick folk att yra om rumstidens cirkularitet i oändlighet.
Alla dessa böcker återspeglas i “Dr Weiss”, och det är givetvis därför Lars Gustafsson väcker en sådan stark längtan tillbaka till flickrummet hos mig. Jag känner igen hans referenser och inser med både sorg och lättnad att den sortens litteratur inte går att skriva längre. En radikal tolkning av Gustafssons författarskap skulle nämligen vara att det ger uttryck för en stark antimodernism som åtminstone i de fantastiska berättelserna tar sig formen av en nostalgisk vurm för historiska ting och händelser.
Gustafsson skrev sina stora verk i en tid när den digitala revolutionen höll på att bryta ut. Inom kort skulle all litteratur bli tillgänglig för alla, all kunskap bli googlingsbar och alla utsagor verifierbara. Svårigheten att skilja på fakta och fantasi som författare som von Däniken hade utnyttjat försvann, och med det blev den slags böcker passé. För den progressive var detta givetvis ett steg framåt i upplysningsprojektet, men för den konservative var det kanske snarare ett led i en avförtrollning av världen?
Att hålla kvar vid sina kärnvärden blev desto viktigare, så när Gustafsson I “Dr Weiss” – förutom att leka med populärlitteraturen– lånar merparten av stil och tankegods från sina konservativa föregångare så uppfattar en samtida läsare att han pastischerar eller rent av plagierar – men kanske skall man snarare tänka att han vandrar i den amerikanske litteraturvetaren och gode vännen Harold Blooms fotspår, och försöker infogar sig i en kanon där han känner sig hemma?
Läst genom radikala glasögon är ”Dr Weiss” en nostalgisk dröm tillbaka till en värld styrd av hemliga ordenssällskap, befolkad av munkar och vetenskapsmän – en värld där kvinnor och utomeuropéer inte syns eller tar plats, än mindre deras besvärande idéer om jämlikhet och demokrati. Här kan huvudpersonen grubbla ifred över existensens gåtor utan att behöva interagera med någon, allt medan nakna flickor och småväxta varelser passerar revy som i en äventyrsroman av Jules Verne.
Jag tänker att det är i samma anda som Gustafsson estetiserar och förtrollar vissa historiska föremål som den tryckta boken, det mekaniska uret, museet, encyklopedin och den ångdrivna motorn. Dessa får symbolisera det goda i den konservativa tradition som han förknippar sin föreställda förtid med: strikta hierarkier, hantverkskunnighet, bildningselitism, samlande, vetenskapstro – och naturligtvis, ett exklusivt patriarkalt styre. Kanske kan man säga att Gustafsson skriver ett slags Tolkien för vuxna?
Med sina bländande fetischer försöker "Dr Weiss" besvärja såväl den digitala erans osynliga ettor och nollor, som dess påträngande demokratiska ideal. Resultatet blir ett slags mytisk, magisk saga, som trots att den är tematiskt daterad har en oemotståndlig attraktionskraft på läsaren. Inte minst påminner den oss om att Lars Gustafsson en gång var en av den konservativa litteraturens stora internationella celebriteter. För det förtjänar han all vår respekt.
Gå till toppen