Slagverksinstrumenten utgör en förtrollande klangvärld. Dess uttrycksmöjligheter verkar vara outsinliga, från det allra skiraste till det mest brutala. Det är ibland så att man nästan kan glömma bort musiken för att ens uppmärksamhet fångas av musikernas aktivitet bakom instrumenten

Så kändes det i alla fall när duon Wave Dash spelade på Dunkers kulturhus på lördagseftermiddagen. I en djungel av slagverksljud slingrade sig en ensam flöjt fram som en orm. Ibland var den aggressivt envis i sin kamp mot de slöjor som vibrafonen och trianglarna skapade. Ibland seglade den till synes bekymmerslös ovanför klangmattorna som utgick från pukor och crotales.

De tre nyskrivna verk som duon framförde, och som skapats speciellt för dem, var fascinerande på var sitt sätt. Christofer Elghs "Verklighetsflykt" utgick från en dikt av Sonja Åkesson, som kunde höras på ett förinspelat band där orden förvrängts. Som titeln antyder var det som om musiken var på flykt, men utan att komma någonvart. De olika delarna av stycket upprepades, men flöjten kunde inte befria sig från slagverkets omfamning.

En liknande stämning fanns i Lisa Streichs "CHOUPETTE" som hämtat inspiration från den slags speldosa där en ballerina snurrar runt till en liten melodi när man öppnar locket. Med halvkvävt spel gestaltades ballerinans utsatthet mot den som kontrollerade henne, i form av upprepade attacker från pukan.

I Anne LeBarons "Kamma Vipaka" sattes tonen av de många ljud som tonsättaren hämtat från rymden. Här bjöds publiken på hisnande resa i ett klangligt universum där flöjtisten Camilla Hoitenga fick kämpa om uppmärksamheten i skuggan av Magdalena Meitzners kameleontiska slagverksstämma.