Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Starka sångare som det slår dunkla gnistor om

Tobias Lund ser ”Höstsonaten” på Malmö Opera.
Charlotte Hellekant.Bild: Jonas Persson

Höstsonaten

OPERA. Av Musik Sebastian Fagerlund (musik) och Gunilla Hemming (libretto), efter Ingmar Bergman. Regi och scenografi: Stéphane Braunschweig. Iscensättning: Charlotta Sevón. Kostym: Thibault Vancraenenbroeck. Ljus: Marion Hewlett. Dirigent: Patrik Ringborg. I rollerna: Charlotte Hellekant, Erika Sunnegårdh, Fredrik Zetterström, Helena Juntunen, Nicholas Söderlund, Hugo Ermedahl, Edvard Robertz. Premiär på Malmö opera 13/9.

”Höstsonaten” på Malmö Opera börjar med en enda ton, ett d, med klang av jord och metall. Snart kommer kvinten, ett a, och med den en större skärpa. Erfarenheten från symfoni- och operahistorien säger att en sådan naken samklang är berättelsens, eller människans, eller hela världens nollpunkt och urtillstånd. När så en tredje ton skräller och ger upphov till rastlös rörelse, då föds förändring och konflikt ur en statisk värld.
Under ett par timmar väller nu ett mörkt och kärvt linjespel upp ur orkesterdiket. Ständigt söker sig musiken tillbaka till sitt stilla ursprung, och så bort igen. Det blir vulkaniska urladdningar. Patrik Ringborg och orkestern gestaltar det hela med all den kraft och känslighet som uppgiften kräver.
Charlotte Hellekant och Erika Sunnegårdh.Bild: Jonas Persson
Den dramatiska konkretiseringen av det symfoniska förloppet tar formen av ett explosivt kammarspel med förebild i Ingmar Bergmans film ”Höstsonaten” från 1978. I en gammal prästgård med fondvägg av svart sorg utspelar sig en våldsam uppgörelse mellan Eva och hennes mor, den berömda pianisten Charlotte Andergast. Kan man förlösas ur moderlivet utan att födas som människa? Ja, så verkar det. Charlotte Hellekant och Erika Sunnegårdh är starka sångare som det slår dunkla gnistor om. Också Fredrik Zetterström (i rollen som Evas make) och Nicholas Söderlund (Charlottes döde älskare, cellisten Leonardo) är storslagna. När alla fyra sjunger är kraftutväxlingen enorm.
Därtill imponerar Helena Juntunen i rollen som Helena, Evas muskelsjuka syster. Med sin ljusare röst får hon stå för det mest sårbara i människan. Kören, slutligen, är Charlottes lika krävande som beundrande publik – musiklivets ansvarslösa pöbel somalltid vill ha mer och aldrig frågar efter det verkliga priset. De är vi lyssnare, alltså.
Minst gripande är operan på uppgörelsens krön. När Eva och Charlotte bara skriker verkar operan mest försöka vara som filmen, fast med orkesterackompanjemang.
Ojämförligt mycket bättre är det när scengestalterna rider på orkestervågorna, eller när orkestern tvärtom verkar förstärka signaler uppfångade inte i strupen utan innanför revbenen på rollerna.
Fredrik Zetterström och Erika Sunnegårdh.Bild: Jonas Persson
Bergmans film är sparsamt musiksatt, men alla ljud är viktiga. Helt centralt är ett framförande av ett preludium av Chopin. Att Fagerlund väljer att göra detta framförande stumt är nog klokt eftersom han då inte behöver gestalta Chopins tonspråk inuti sitt eget. I stället tar han fasta på klockorna som Bergman låter ticka i de tysta rummen, och som förresten kan anas också i det där preludiet. Det är ett lyckat grepp. Tickandet kan stå för stillhet, väckning, hotande fara eller hjärtats slag.
”Höstsonaten” är en plågsam katharsis, men är den en tragedi? Jag är inte så säker på det. Filmen börjar med det milda ljuset i en trio av Händel och slutar med Evas brev om nåden att få hjälpa varandra. Fagerlund och regissören Stéphane Braunschweig tar bort eller tonar ner dessa uttryck för hopp. Ändå är mörkret inte kompakt. Musikens slut beskrivs kanske bäst med Thomas Manns ord om slutet på ett helt annat stycke, den symfoniska kantaten ”Dr Fausti veklagan” av den fiktiva tonsättaren Adrian Leverkühn:
”Tonen som hänger kvar och vibrerar i tystnaden, tonen som inte längre finns, som endast själen nu lyssnar efter, och som var sorgens slutton, är det inte längre, ändrar innebörd, står som ett ljus i natten.”
Gå till toppen