Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Mats Skogkär: Försvinnande få fattiga i Sverige.

Fattigdom i form av materiell nöd är i det närmaste utraderad i Sverige. Men statistiken fångar inte upp människor, okända till antalet, som lever här utan att vara registrerade.Bild: LEIF R JANSSON / TT
I Sverige finns försvinnande få fattiga. Åtminstone när fattigdom definieras i absoluta termer.
Efter lågkonjunkturen i början av 1990-talet har fattigdomen minskat kraftigt. Alla har fått det bättre. Men vissa har fått det bättre än andra. Klyftorna har vuxit. På så sätt har de som oroas över ökande ojämlikhet en poäng.
Det som var lyx för bara några decennier sedan har i princip alla i Sverige tillgång till idag, konstaterar sociologerna och fattigdomsforskarna Carina Mood och Jan O. Jonsson i Den nya fattigdomen, deras bidrag till Riksbankens Jubileumsfonds årsbok 2019, med titeln Det nya Sverige (Makadam förlag).
EU har ett mått, materiell och ekonomisk deprivation, som innebär att en individ saknar tillgång till fyra eller fler av nio ”nödvändigheter”, bland dem råd med semesterresa, tv och bil. 2017 var det 1,1 procent av svenskarna som var fattiga enligt denna definition. Det är den lägsta andelen i Europa.
Fattigdom i form av materiell nöd är med andra ord i det närmaste utraderad i Sverige.
Numera används mestadels relativa mått där fattigdomsgränsen sätts till 50 alternativt 60 procent av medianinkomsten. Även mätt på detta sätt har fattigdomen minskat i Sverige. De som i dag ligger strax under den relativa fattigdomsgränsen har en bättre levnadsstandard än vad personer med medianinkomster hade för bara tio år sedan.
Alla inkomstgrupper har fått en kraftig ökning av sin reala levnadsstandard, ”men ökningen har varit större ju högre upp man kommer i inkomstfördelningen. De med lägst inkomster har hamnat längre efter dem i mitten, som i sin tur har hamnat långt efter dem i toppen”, sammanfattar Mood och Jonsson.
Föga överraskande finns ett tydligt samband mellan arbetslöshet och fattigdom. I Sverige idag är nästan ingen som ingår i ett hushåll där de vuxna jobbar fattig.
”Under 2 procent av de förvärvsarbetande var relativt inkomstfattiga 2016, vilket kan jämföras med 24 procent av de icke förvärvsarbetande.”
Eftersom utrikes födda är klart överrepresenterade i arbetslöshetsstatistiken är det också bland dem den största andelen fattiga återfinns.
”Utrikes födda löper nästan fyra gånger högre risk än svenskfödda att hamna i relativ fattigdom och är kraftigt överrepresenterade också enligt direkta fattigdomsmått. Bland annat är det 41 procent av dem som saknar kontantmarginal, jämfört med 14 procent bland de svenskfödda.”
Inget av detta kommer väl som någon större överraskning. Men Den nya fattigdomen innehåller åtminstone en iakttagelse som kan tänkas få en och annan att höja på ögonbrynen, till och med uppröras. Det gäller ”fattigpensionärerna”. En grupp som enligt Mood och Jonsson är mycket liten. Enligt Statistiska centralbyråns mått för absolut fattigdom hade pensionärerna den allra lägsta andelen fattiga av samtliga åldersgrupper år 2016, 2–3 procent.
Samtidigt som fattigdomen minskat så har den koncentrerats till vissa grupper. Det mest påtagliga är att Sverige fått en etniskt definierad underklass. Medan arbetslösheten ligger på 4 procent för inrikes födda är den 16 procent för utrikes födda. Att få fler i arbete löser inte alla problem med utanförskap men för att minska fattigdomen är det helt avgörande.
Gå till toppen