Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Henrik Ranby: Ska Kullaberg vara en äventyrspark?

Även Kullaberg har gått in i antropocen – och är under hot av människan.

Kullaberg, från ovan.Bild: Mickael Tannus
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Diskussionen om Kullaberg har tagit fart igen. Staten, som både är markägare och förvaltare, vill nu stärka naturskyddet i naturreservatet, vilket får friluftsmänniskor och entreprenörer att reagera (HD 13/9) och ringa kommunalrådet i Höganäs Peter Schölander, som talar om att länsstyrelsen lägger ”en våt filt” över berget (HD 14/9). För något år sedan var det istället staten som i samråd med kommunen diskuterade stora parkeringsplatser och att ”utveckla” Kullaberg.
För en kulturhistoriker känns allt märkligt bekant, faktiskt så bekant att vi kan gå tillbaka till 1910-talets tidningar och känna igen oss. Den gången hette markägaren friherre Nils Gyllenstierna till Krapperup. Han blev mer och mer irriterad över att han stod för fast egendom, ansvar och kostnader medan diverse hotellägare och entreprenörer i Mölle fick de stora intäkterna. Kullaberg var redan då ”en kryllande myrstack av utlänningar”, i synnerhet danska och tyska badgäster. Man bildade AB Kullabergs Natur för att få ordning och balans på berget.
Om nu staten, som tog över efter Kullabergs Natur 1997, genom Naturvårdsverket äger berget och har skyddat det som naturreservat bör det väl vara på dessa villkor man besöker Kullaberg, att vi visar största möjliga respekt för geologi, växter, djur och landskapsbild. Är det så svårt? Tydligen.
Det skall köras ribbåtar i överljudsfart för tumlarsafari, det skall slås klätterkrokar i klipporna, det skall spelas golf. Sedan biltullen togs bort väller bilarna allt tätare upp till Fyren för en glass och sedan tillbaka till Mölle. Hann man ens se en skalbagge? Ibland kan man undra om Kullaberg är ett naturreservat eller en äventyrspark staten avgiftsfritt tillhandahåller för entreprenörer, skåningar och danskar. Begreppet "rörligt friluftsliv" tycks kunna definieras hur brett som helst.
Höganäs kommun försöker balansera miljömedvetenhet mot företagarvänlighet. Kommunekologen gör sitt jobb som naturens försvarsadvokat. Äntligen verkar de styrande moderatpolitikerna också förstå att de kulturhistoriska värdena på berget måste värnas och regleras (HD 30/8). Samtidigt är turismen, åtminstone sedan 2009 års kommunala marknadsplan, en näringslivsfråga. Det handlar alltså inte i första hand om bildning, rekreation och ekologi utan om lokala födkrokar, entreprenörskap och destinationsutveckling, vilket ökar trycket på den lilla natur vi har kvar.
I den bästa av världar går det kanske att hitta en ekologisk och ansvarsfull naturturism och turistentreprenörer som tar ansvar. Att markägaren tog ut avgifter från entreprenörerna som återinvesterades i naturvården vore kanske rimligt? Besökarna blir allt fler, liksom alla de skiftande särintressen som tycks mena att naturen inte får finnas för sin egen del utan som en scenografi för just deras aktivitet, att just deras sport är någon form av mänsklig rättighet (HD 15/9). Men rättigheter måste balanseras med skyldigheter, antalet människor måste balanseras mot ett fungerande ekosystem.
Att exploatera destinationen Kullaberg ger säkert arbetstillfällen och fräscha skattekronor. Problemet med massturismens i grunden parasitära karaktär kvarstår emellertid, att den sakta men säker äter upp de kvaliteter som skapade den. Den invasiva arten homo sapiens sprider sig ohämmat och förstör efterhand allt i sin väg. Även Kullaberg har gått in i antropocen, den nya geologiska tidsåldern helt präglad av människan.
Henrik Ranby är universitetslektor vid Institutionen för kulturvård, Göteborgs universitet. Stadsantikvarie i Höganäs 2001-2014.
Gå till toppen