Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Debattinlägg: ”Kanske inte riksdagsledamöterna inser att vi har en radikalt ny situation med Kina.”

Medan Sveriges handel med Kina ökat, har diktaturen bara blivit värre, och starkare. Det skriver Magnus Fiskesjö, tidigare kulturattaché vid ambassaden i Peking.

Journalistförbundet, Förläggareföreningen, Författarförbundet och Svenska Pen arrangerade i fjol en stödmanifestation utanför Kinas ambassad för den svensk-kinesiske förläggaren Gui Minhai som då hade varit varit frihetsberövad i Kina i tre år.Bild: Anders Wiklund/TT
Genom att riksdagens ledamöter fortsätter att resa till Kina, som i förra veckan då delegationer från både näringsutskottet och finansutskottet var där, skickar Sverige en signal att det råder business as usual.
Den kinesiska regimen håller den svenske medborgaren Gui Minhai fängslad och bedriver en massiv terrorkampanj i Xinjiangregionen. Och ä
ven om det visar sig att utskotten krävde Gui Minhais frihet vid varje tillfälle som bjöds och även om de protesterade mot Kinas brott mot mänskligheten i Xinjiang, innebär besöken ett godkännande av status quo. Dessutom använder den kinesiska regimen var och varannan besökande svensk i propagandasyfte, med högst selektiva citat, även på svensk mark.
Riksdagsledamöter kan resa vart de vill, även till de blodigaste och grymmaste diktaturer. Men hur reser man till Kina och pratar ekonomi och industri med företag och myndigheter, medan en svensk medborgare torteras av samma stat i fängelsehålor i närheten?
Svaret kanske är: "Vi bryr oss visst om mänskliga rättigheter”. Men det är en formel som inte fungerar längre. Det går inte att sopa problemet under mattan, som landets ledande politiker gjort tidigare, genom att lämna över ”MR", mänskliga rättigheter, till någon lägre tjänsteman som i sin tur får prata med någon kinesisk tjänsteman, så att man själv inte behöver besvära de ansvariga kinesiska potentaterna med pinsamma frågor om blodet de har på sina händer. Ett resonemang som svenska politiker ofta motiverar sina Kinakontakter med är att kanske kan Kina bli demokratiskt om länder som Sverige handlar med dem. Men medan handeln ökat, har diktaturen bara blivit värre, och starkare.
Idag lägger Kina sig i svensk inrikespolitik och kräver att svenskar ska sluta säga sanningen om Kina. Utfallen kommer sig säkert till en del av ett slags maktberusning. Sverige har hamnat i ett ekonomiskt beroende. Tunga nyckelindustrier har sålts ut till kinesiska företag som inte är något annat än bulvaner för den kinesiska staten.
Nu törs svenskarna minsann inte annat än att vara vänskapliga, resonerar man säkerligen på den kinesiska ambassaden, "det är bara några mediefigurer som bråkar – politiker och företagare reser till Kina som förut."
Men kanske är det värre än så.
Kanske har riksdagsledamöterna inte insett att vi har en radikalt ny situation med Kina.
I regionen Xinjiang pågår sedan 2017 en väl dokumenterad terrorkampanj som uppfyller alla fem kriterierna på folkmord, enligt FN:s konvention. Avsikten är tydlig: att utrota de inhemska kulturerna, med över tio miljoner människor. De tvingas avsäga sig sin identitet; språken och vardagsreligionen förbjuds. Runt en miljon människor, inklusive en generation kulturpersonligheter, har tvångsinternerats i koncentrationsläger där de brutalt hjärntvättas och torteras. Deras barn tas ifrån dem. Regionen ska bli en hundraprocentig kinesisk koloni.
En av Sveriges nyaste flyktingar, Sayragul Sauytbay, är ett världsunikt vittne från de vidriga lägren; följaktligen smutskastar den kinesiska Stockholmsambassaden henne nu lika hämningslöst och groteskt som de gjort med Gui Minhai.
De kinesiska strafflägren, den elektroniska och biologisk-genetiska övervakningsindustrin, slavarbetet, och våldsapparaten i Xinjiang har blivit en växande jätteindustri. Metoderna kopieras över hela Kina, och exporteras till diktaturer över hela världen. Det är den nya "kinesiska modellen."
Både europeiska och andra utländska företag, pensionsfonder, och universitet som Yale och MIT med flera, har avslöjats som inblandade i denna profitkarusell. Svenska H&M, Ikea med flera har pekats ut i samband med det omfattande slavarbete som regimen organiserat. Det borde vara en högsta prioritet för riksdagens närings- och finansutskott att undersöka om svenska företag, fonder och universitetsprojekt också bidrar till det kinesiska folkmordet – och att i så fall sätta stopp för det.
Politiker som företräder Sverige får inte låtsas som på 1930-talet att "vi visste ingenting."
Magnus Fiskesjö, före detta kulturattaché vid Sveriges ambassad i Peking och chef för Östasiatiska museet. Numera är han verksam vid Cornell University i USA.
Gå till toppen