Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Heidi Avellan: Män som hatar kvinnor mer.

Hon ska studsa mellan knytnäven och spisen. Ställa upp med livmoder. Veta hut. Kvinnohatet frodas på nätet, men döden är på riktigt.

Protester mot traditionella könsroller i familjen. Verona i mars.Bild: Antonio Calanni
Sluten är lakoniska: ”Mördades med en kniv och en hantel. Grannarna hörde slagen i uppemot tjugo minuter.” ”Flera gånger sökte hon vård för allvarliga skador och socialtjänsten kopplades in. Varje gång tog hon tillbaka sina vittnesmål.” ”Hon ville skiljas, men inte han. Han sköt henne, deras två söner och sig själv.”
Unika öden, men ändå alldeles för lika. I snitt tretton kvinnor dödas så här varje år i Sverige. Det Kerstin Weigl och Kristina Edblom lyckas beskriva i boken I händelse av min död är helvetet innan.
När en kvinna dödas av nuvarande eller tidigare partner är det ofta kulmen på en lång period av våld och hot. Hon ger honom en ny chans gång på gång, kanske för barnens skull, för att hon inte ser något val, inte har råd att dra – eller för att hon vet att det är när hon lämnar honom som det blir farligt på riktigt. Vanmakten är nästan värst i dessa vämjeliga berättelser.
Men kvinnohatet stannar inte där, i nära relationer, eller i överfallsvåldtäkter där förövare tar sig makt över en främmande kvinnas kropp. Under det senaste decenniet har det växlat upp i samma utkantsgrupper som extremnationalism, homofobi, rasism och antisemitism, konstateras i programmet Konflikt i P1: "Den nya terrorn del 2 – hotet mot kvinnorna".
Misogynin krokar arm med avskyn inför dagens mångkulturella samhälle och liberaler. Kärnan är att det bara är kontroll över kvinnorna som skulle kunna hålla nationen rasren. Kvinnan ses framför allt som en livmoder och motståndare blir då de kvinnor som ser sig som något mer och annat – eller i största allmänhet kräver respekt för sin person. De självständiga och jämställda.
Feministerna.
Det radikalnationalistiska hotet mot kvinnor är tydligt. Syftet är att injaga fruktan, att tysta och förmå kvinnor att inte engagera sig, utföra sitt jobb eller uttrycka sin åsikt på samma villkor som män, menar analytikern Ahn-Za Hagström på Säkerhetspolisen i Konflikt.
Incels, män som lever i involuntary celibat, ”ofrivilligt celibat”, riktar sin ilska mot kvinnor för att kvinnorna inte ställer upp på det sex som mannen tycker sig ha rätt till. Kvinnorna ska få sota för att de inte är åtkomliga.
I april 2018 körde Alek Minassian avsiktligt över människor i Toronto, Kanada – han dödade 10 och skadade 14 – efter att ha manat till ”inceluppror” och hyllat Elliot Rodger, som 2014 mördade sex människor i Isla Vista. Han i sin tur hade skrivit ett långt inlägg om att kvinnor skulle straffas för att de inte var attraherade av honom.
När utredarna väl hade fått upp ögonen för det här fenomenet visade det sig att kvinnohat verkar ligga bakom fler terrorattacker.
I grunden handlar det kanske om att inte hitta äkta kärlek och närhet, men det är ju inte bara män som är ensamma. Fast kvinnor gråter och klagar – som i Malin Lindroths bok Nuckan – de blir inte terrorister. Medan ensamma män uppenbarligen tillbringar alltför mycket tid i nätets ekokammare, hittar varandra och triggar varandra; även om det är svårt med siffror här, menar analytiker Konflikt talat med att de kvinnorelaterade hatbrotten tycks öka i USA.
Och inte bara där. Män som är rasande på ett samhälle som tillåter feminismen och som ger kvinnorna skulden för sin misär finns också i Sverige.
Kvinnliga politiker och opinionsbildare, författare och journalister påminns om detta i sin vardag. Kvinnor som står för åsikter offentligt får ta emot hot och hat och hån. Budskapet är att hon ska lära sig veta hut – men det är också ett besked till samhället om att "feminismen gått för långt".
Men vilka extremister är beredda att ta till våld? Det är den svåra frågan, den som sysselsätter underrättelsetjänster världen över.
Incels ses som en del av en bredare manosfär.
Här finns nationalister som ser kvinnor som kärl: de ska föda renrasiga barn för nationen. Det känns igen från nationaliströrelser förr – och nu. Här finns män som tycker att kvinnor ska hållas hemma och underkasta sig manlig överhöghet; studsa mellan knytnäven och spisen. Män som på allvar menar att de bara med y-kromosomen som argument förtjänar en tyngre position. Män som vårdar en urtida kultursyn där släktens heder hänger på kvinnornas dygd. Män som tycker att kvinnan ska tiga i församlingen. Den lindriga form är mansplainaren som ogenerat förklarar saker för en kvinna, saker som hon vet så mycket mer om. Eller förminskaren, han med "lilla gumman".
Inget nytt under solen. Poeten Edith Södergran fångade det redan för hundra år sedan: ”du sökte en kvinna och fann en själ – du är besviken". Hon skrev också "min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är". Klokt då som nu.
Nej, det handlar inte om alla män, inte ens om många män. I Kaliber nämner psykiatrikern och tidigare terroranalytikern Stefan Krakowski siffran några hundra i Sverige, men gör också klart att det bara är en uppskattning.
Få, men farliga.
Lyckligtvis är de allra flesta män sunt funtade. Inser att mänskliga rättigheter inte bara omfattar halva mänskligheten. Att hela samhället vinner på att också kvinnorna släpps fram. Att kvinnor inte finns till för män. Att aldrig slå en tjej lärde sig de flesta senast i förskolan – slå ihjäl finns inte ens på kartan.
Men så länge det finns män som hatar kvinnor så måste det här tas på mycket större allvar. Det är ett hot mot hela demokratin.
Det här en opinionstext från ledarredaktionen. Tidningens politiska hållning är oberoende liberal.
Gå till toppen