Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Johanna Gredfors Ottesen: Bra vibrationer på Höganäs museum

Håkan Blomkvists bilder är fyllda av tecken som blir till musik.

"Petersburg 1931 (Osip Mandelstam)", av Håkan Blomkvist.Bild: Höganäs museum

Håkan Blomkvist

Höganäs museum

Pågår till den 6 oktober

När jag först ser Håkan Blomkvists verk på Höganäs museum tänker jag spontant att hans bilder verkar besläktade med musikens språk. Formmässigt rör sig bilderna i en rytm som påminner om musik: stegrande, varierande – de känns snarare som vibrationer i kroppen än som upplevelser för intellektet.
När man betraktar verken mer ingående skiftar dock intrycket något. I Blomkvists bilder är tecknet och det litterära språket centralt. Men för att vara bilder som bygger på litterära referenser och långa haranger av avskrifter är Blomkvists bilder märkligt ordlösa – texten är många gånger svårtydd. En serie bilder, ungefär hälften av utställningens tjugotal verk, har namngetts efter den rysk-sovjetiske poeten Osip Mandelstam och består av fragmentariska avskrifter av hans dikter tillsammans med abstrakta färgfält i ömsom varma, ömsom kalla toner. Orden är lösryckta, liksom satta i kaos, men sedda tillsammans träder bilderna fram som ett slags texturmässiga variationer, klättrande längs en visuellt tempererad skala.
Här finns också målningar som är både ordlösa och abstrakta, i sin form i något stadium av upplösning, med dov och mättad färgskala. Dessa målningar präglas ofta av ett mer eller mindre kompakt mörker, och möjligen kan man också skymta tecknen där bakom - eller åtminstone en föreställning om dem.
Men det är relationen mellan tecknet och dess underliggande mening som återkommer i Håkan Blomkvists bilder. Så blir inte bara bokstäverna i sig utan också deras inbördes placeringar och formationer betecknande för innehållet. Formerna är inte längre abstrakta terränger, de bildar också konkreta landskap och rum. Också de knappt läsliga textraderna bär förmågan att emellanåt, om man tar ett steg tillbaka, bilda ett landskap i sig.
Efter att ha sett hela utställningen vill jag gärna, trots alla bokstäver och ord, återgå till att främst betrakta Blomkvists verk som visuellt berättande. Den mer direkta ingången till hans konst tycker jag positivt påverkar upplevelsen av verkens takt, ton och form. Med det sagt är tecknen dock inte överflödiga. Orden tillsammans med de bilder som träder fram när texten blir oläslig eller färgfläckar döljer den visar vad som också är tecknets förmåga: att tala dubbelt, att fylla sammanhang med innebörd, att bli musik.
Gå till toppen