Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: En hel yrkeskår går på knäna och snart finns inte många av oss kvar

På tre månader har min arbetssituation raserat allt det som jag kämpade för i tre år, skriver den nyblivna sjuksköterskan Sofia Fristedt.Bild: LEIF R JANSSON / TT
Detta är en insändare. Åsikterna är skribentens egna.
Kära Stefan, när var det senast du grät på jobbet?
Du och jag känner inte varandra men jag tror att vi har mer gemensamt än vad du kanske tror, vi har nämligen liv i våra händer varje dag. Vi arbetar båda två för att människor ska få ett bättre liv och en säker framtid. Jag heter Sofia och för tre månader sedan var jag med om ett av de stoltaste ögonblicken i mitt liv. Jag tog examen från Lunds universitet och därmed fick jag en kandidatexamen i medicin med inriktning omvårdnad, jag blev också legitimerad sjuksköterska. Varför jag skriver till dig idag är för att på tre månader har min arbetssituation raserat allt det som jag kämpade för i tre år.
Missförstå mig inte nu Stefan, jag är stolt över att vara legitimerad sjuksköterska och jag älskar mitt jobb. Jag får vara med och förbättra människors liv, jag möter familjer som är i en oerhörd kris och jag vill tro att jag är med och gör deras situation lite bättre, men jag tror även att du hade ifrågasatt ditt yrkesval om din arbetssituation hade sett ut som min.
Jag är ny i yrket och jag lär mig saker varje dag vilket jag är oerhört glad över. Men det finns också saker jag har lärt mig som ingen borde behöva lära sig. Jag har lärt mig hur jag överlever en arbetsdag utan att hinna äta, jag har lärt min blåsa att hålla igen eftersom jag inte hinner gå på toaletten och jag har lärt mig att hålla tillbaka tårarna tills jag kommer hem för jag vill inte att familjerna ska känna att de är de som ska behöva trösta mig. Jag vill vara där för mina patienter och en av mina främsta uppgifter som legitimerad sjuksköterska är att bedriva säker vård, vilket jag idag inte kan stå för att jag gör.
Vården i Sverige idag är i kris och jag tänker inte lägga fram en massa statistik om överbeläggningar, sjuksköterskebrist, vårdköer och stängda operationssalar för det tror jag att du redan har fått information om. Statistiken och budgeten är ditt jobb att hålla koll på det är också ditt jobb att göra situationen hållbar för oss som jobbar i vården och för patienterna. Så nu ber jag dig snällt, gör ditt jobb så att jag kan fortsätta göra mitt.
Jag har läst om sjuksköterskor som drabbas av utmattningssyndrom efter bara några månader i yrket och även om jag inte är där än så tog det bara tre månader för regionen att knäcka mig. Men jag är ändå hoppfull, precis som du så tror jag på vårt välfärdssamhälle och jag vill verkligen fortsätta min resa som sjuksköterska. Det är därför jag skriver till dig idag, jag vet att jag är långt ifrån ensam, en hel yrkeskår går på knäna och snart kommer det inte finnas många kvar. Snart så kommer vi inte vara hoppfulla längre.
Vi måste göra en förändring nu Stefan, innan det blir för sent.
Sofia Fristedt
Legitimerad sjuksköterska
Landskrona
Gå till toppen