Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Läsartext: Jag hoppas att vi kan återfinna ett samhälle som bygger på solidaritet

Per Albin Hansson (S) från Malmö, till höger i bild, var statsminister under 1930- och 40-talen och är den politiker som starkast förknippas med uttrycket ”folkhemmet”. Bilden är tagen i Haga, Stockholm, 1946.Bild: SvD/TT
Den skicklige politiske analytikern Per T Ohlsson i Malmö och Sydsvenskan, konstaterade den 15 september att vi inte längre har en renodlad socialdemokratisk regering, som av den S-märkte statsministern Löfven förflyttats högerut och blivit ett mittenparti. Det enda spåret Per T Ohlsson för dagen noterar av S-politiken är ett citat av Mikael Wiehe.
Det är något som skribenten Ohlsson inte ser någon anledning att beklaga. Däremot tycker hundratusentals socialdemokrater att deras parti har spårat ur och nästan lika många eller fler, ser och vill beskriva rörelsens nya väg som en katastrof och en skamfläck.
Socialdemokraterna har aldrig varit ett mittenparti och kommer som idé aldrig att bli det. Partiet kan hänföras till en vidsträckt ideologisk form som brukar omnämnas som socialistisk demokrati. Demokratin är som namnet anger rörelsens centrala riktmärke, där utan undantag tyngdpunkten är förankrad och vilar i det historiska begreppet demokrati, som sedan århundraden är det statsskick som bör vara ledande i världen men som nu undergår en snabb förvandling och är på väg att förfuskas i Europa.
De som nu för tiden kallas och är äkta mittenpartier existerar inte längre i Sverige. Om man i dag undantar Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, är samtliga av de övriga mer eller mindre höger. De vänner som SD utnämnt och föredrar är på gränsen att förvandlas till ytterkantshöger. De är således M och KD, med vilka SD ser en konservativ triangel.
Centerpartiet har sedan den så kallade alliansen bildades och särskilt med en ung och ny partiledning blivit den kanske främsta källan till det nyliberala flöde av nymodigheter, som främst förflyttar de demokratiska traditionerna samt det som haft sina vägledande värden i svensk och skandinavisk välfärd, långt höger ut, till marknaden. Välfärden verkar i dag som ett dödsdömt, kanske oåterkalleligt tillstånd, som redan urholkas och utmanövreras år efter år. Den fördelningspolitik som varit målet och förutsättningen för den socialdemokratiska politiken och dess särmärke, välfärden, vilket sedan gammalt gick under ett raderat begrepp, Folkhemmet, som Sverigedemokraterna hittat bland alla andra förbrukade figurer, som partiet utnämner till levande inslag på 2000-talet.
Den nyliberalism som vinner framsteg är inte enbart en samhällelig infektion från höger, utan även ledande grupperingar av dem som är och var vänster, har deltagit i den förhatliga framväxten av en värld, marknaden, som i huvudsak gärna utesluter demokratiskt inflytande.
Det mest typiska hos de åtskilliga extrempartier som uppträder här och var i västvärlden är att strävan riktar sig bakåt, inte framåt. Den skillnaden mellan samhällen under byggnad för framtiden skall för de extrema och högljudda ”starka männen” gå till soptippen, medan det förflutna ska återerövras med ålderdomliga och skadliga företeelser, som skrotats för att de markerar att det viktiga är att fördjupa klyftorna i samhället och göra invånare till utsugna och styrande. Priset är sänkta rättssystem och domstolar och press och nyhetsförmedling. Folk ska få veta så litet som möjligt.
När vi nu tvingas betrakta hur lätt det är för dem som bäddar för ett land utan reellt inflytande och är till skada för löntagare med flera grupper, får vi inte bara önska, utan kraftfullt inrikta oss på att förstärka det parti som Per T Ohlsson i dag räknar till mitten, se till att det finner styrkan igen som det hittills varit att bygga samhället som majoriteten tveklöst föredrar; ett demokratiskt system som löser de mångas problem och återvinner ett samhälle som präglas av solidaritet och empati.
Lasse Henriksson
Gå till toppen