Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Debattinlägg: ”Cyklingen i Sverige minskar. Den måste kombineras med en fungerande kollektivtrafik”

Stadsplanering och politiska beslut utgår fortfarande från bilen och bilisters behov. Tankegångar, ibland oreflekterade, från 1960-talet har präglat svensk stads- och trafikplanering under många år. Det skriver Till Koglin, universitetslektor i transport- och mobilitetsplanering vid LTH.

Säkra cykelparkeringar på bekvämt avstånd till hållplatser eller stationer och möjlighet att ta med cyklar på buss och på tåg bidrar till att fler väljer att kombinera cykel och kollektivtrafik som transportmedel, skriver Till Koglin, universitetslektor i transport- och mobilitetsplanering vid LTH.Bild: Ingemar D Kristiansen
För att minska trafikens klimatpåverkan, förbättra folkhälsan, minska antalet människor som skadas eller dör i trafiken och bättre ta tillvara gemensamma ytor i städerna, behöver stads- och trafikplaneringen förändras och transportsystemen utvecklas i en mer hållbar riktning.
Tvärtemot vad många tror minskar cyklandet i Sverige och politiker och myndigheter behöver göra merför att det ska vara tryggt och attraktivt att röra sig till fots och på cykel.
Trots att det finns en ökad insikt om att städer måste utformas efter människans behov, snarare än efter bilens behov, visar forskning vid Nationellt kunskapscentrum för kollektivtrafik, K2, att bilen som transportmedel fortfarande utgör norm i svensk stads- och trafikplanering. Andra trafikslag, som gång och cykling, marginaliseras och utrymme för gångtrafikanter och cyklister är ofta något som läggs till sent i arbetet. Det saknas i alltför stor utsträckning en helhetsbild över hur gångtrafikanter och cyklister ska kunna ta sig fram säkert.
Möjligheterna när det gäller mer hållbart resande är omfattande. Region Skånes Skåneanalys visar till exempel att i Skåne kan nästan 30 procent av invånarna cykla till sin arbetsplats på mindre än 15 minuter. Men den senaste nationella resvaneundersökningen från Trafikanalys, RVU Sverige, visade att cykling i Sverige minskar, samtidigt som bilens andel av alla resor ökar. RVU Sverige visar att cyklandet går ner också i Skåne medan Region Skånes senaste resvaneundersökning visar en svagt uppåtgående trend för cyklingen i Skåne.
För att fler ska välja att förflytta sig till fots och på cykel vid längre resor är det en nyckelfråga att det går att kombinera med en väl fungerande kollektivtrafik. Säkra cykelparkeringar på bekvämt avstånd till hållplatser eller stationer och möjlighet att ta med cyklar på buss och på tåg bidrar till att fler väljer att kombinera cykel och kollektivtrafik som transportmedel.
Investeringar för att utveckla kollektivtrafiken och göra det mer attraktivt att resa med buss, spårvagn eller tåg kan bidra till att färre cyklar och går, istället för att minska biltrafiken.
För att gång, cykling och kollektivtrafikresande ska öka sin sammantagna andel av allt resande måste bilarnas och bilisternas utrymme begränsas genom insatser som gör bilen mindre attraktiv som transportmedel. Det kan ske genom lägre hastigheter, färre parkeringsplatser, trängselavgifter, högre skatt på bilinköp, bensin och bilägande, fler bilfria områden i städerna och att cyklister, gångtrafikanter och kollektivtrafiken får disponera en större andel av stadens ytor.
Malmö har börjat omvandla några gator, Friisgatan och Claesgatan, till bilfria sommargågator. Det är en bra början. Spännande internationella föregångare är Oslo i Norge och Freiburg i Tyskland. Freiburgs centrala delar är i princip bilfria, människor förflyttar sig till fots, med cykel eller med spårvagn. Freiburg saknar också handelscentrum i stadens utkant som driver biltrafik.I Oslo bedrivs experiment med bilfria stadsdelar och norska politiker har antagit en handlingsplan för ett bilfritt stadsliv i Oslo.
Ett grundläggande problem i den svenska trafikplaneringen är att den utgår från en förlegad syn på städer. Stadsplanering och politiska beslut utgår fortfarande från bilen och bilisters behov. Tankegångar, ibland oreflekterade, från 1960-talet har präglat svensk stads- och trafikplanering under många år.
Svenska planerare och politiker måste ställa om och bygga städer och samhällen på ett långsiktigt hållbart sätt som minskar trafikens klimatpåverkan och gör att människor slipper andas farliga partiklar från trafiken.
De gemensamma ytorna i staden behöver tas till vara på ett bättre sätt och som uppmuntrar att vi alla rör på oss, och inte minst, gör att vi kan känna oss trygga när vi förflyttar oss.
Till Koglin, universitetslektor i transport- och mobilitetsplanering vid LTH, och verksam vid K2 – nationellt kunskapscentrum för kollektivtrafik.
Gå till toppen