Vad får jag för pengarna? Till mångas vrede vågade en ledande företrädare för svenskt näringsliv för en tid sedan ställa den frågan. Hans intryck var att han betalade stora summor i skatt men fick väldigt lite tillbaka av staten. Det stämmer nog. De som spelar i den ekonomiska elitserien har vanligen gjort sig fria från alla statliga behov och ersatt dem med privata försäkringar; de behöver inte lita på de generella trygghetssystem som är till för alla.

Men nu har också de som är beroende av staten börjat undra vad de egentligen får för alla de skattekronor som de har betalat in under många och ofta slitsamma år. Känslan sprider sig att staten inte längre fullgör sina skyldigheter, att den inte längre levererar de varor som många trodde att de hade betalat för.

Ett av statens grundläggande åtaganden är att skydda människor och deras ägodelar. I samhällskontraktet så som det har utformats i de flesta europeiska länder ligger tanken att individen annat än i väl definierade undantagsfall ger upp rätten att bruka våld för att skydda sig. Det är staten som ska haffa tjuvar och rånare och då använda de maktmedel som situationen kräver. En av statens främsta plikter är att se till att vi kan gå fredade på våra gator också sent om natten.

Nu kan vi inte längre känna oss säkra ens i våra egna hem. Våldsverkare tränger sig in, hotar, misshandlar och stjäl. Skjutningar ska vi bara inte tala om. Det som för bara några år sedan gav stora rubriker på tidningarnas förstasidor blir numera en notis som läsaren möjligen bevärdigar med en axelryckning. Man vänjer sig. Frågan är hur länge man gör det. Vad blir då nästa steg? Att alla människor som har möjlighet går med i en skytteförening eller skaffar sig jägarlicens? De som inte kan får väl köpa en pitbull eller rottweiler.

Sjukvården är ett annat område där staten inte längre garanterar de tjänster som de flesta av oss trodde att vi hade rätt till. Väntetiderna på adekvat vård växer. Den så kallade vårdgarantin är i många fall ett skämt och inte ett särskilt roligt sådant. Försvar och skola, båda viktiga områden i ett välfungerande samhälle, är också de eftersatta.

Nu ställer sig ett växande antal människor inte bara frågan vad de får för pengarna utan börjar begripa vad svaret är: inte vad jag i min godtrogenhet trodde att jag hade rätt att kräva. När denna åsikt – som är på väg att bli en allmän insikt – börjar sprida sig har vi hamnat på ett brant sluttande plan där vanligt folk tappar all tilltro till de politiker och byråkrater som är satta att se till att den offentliga sektorn fungerar.